Går på min regelbundna hälsokontroll och ser läkaren blekna när jag berättar om mina frukostvanor.
”Bregott på smörgåsen?! Men herregud...”
Jag har tydligen nämnt det onämnbara.
Bregott, får jag under en femminuters-lektion veta, är källan till allt ont. Varje klick på smörgåsen förkortar mitt liv så och så länge.
Det spelar ingen roll att jag säger att jag nog förbränner rätt bra med fett under veckans tennismatcher. Tant doktor låter mig veta att hon just nu betraktar en fullfjädrad självmordskandidat. I ögonvrån ser jag att hon blott är en hårsmån från att kalla in den nationella insatsstyrkan.
Dagen efter möts jag dessutom av ännu en löpsedel som förkunnar vad jag ska äta eller inte äta för att slippa dö i förtid.
Det underliga är att det är olika budskap från år till år. Ett tag var salt nästan lika farligt som arsenik. Sedan skulle jag äta samma kost som grottmänniskor. Sedan skippa allt rött kött och vitt bröd. Sedan …
Ja, ni vet vad jag talar om.
En avhoppad kollega har i decennier försörjt sig på att förse matproducenter och sensationslystna tidningar med skräddarsydda forskningsrapporter.
”Det är inget svårt”, säger han. ”Att få fram ett speciellt resultat handlar bara om att inte plocka med alla variabler. Vilket i sin tur är omöjligt med en så komplicerad maskin som människokroppen.”
Missförstå mig rätt, jag väjer inte alls för urgamla kunskaper som naturläkemedel eller kurer. Taklök mot myggbett, vinäger mot brännmaneter, pepparkorn mot magknip… Har det funkat förr, så funkar det kanske på mig också.
Däremot är jag skeptisk mot denna hord av nya rön som översvämmar nyhetssidorna – och dessutom är lika kortlivade som motstridiga.
”Lagoma korvar är ofta bäst” tänker jag precis som centerextremisten i Hasseåtages klassiska monolog.
Lite kött, lite grönsaker, lite fisk, lite frukt… ja, kanske rent av lite chips, rödvin, choklad och Bregott ibland – nog torde det göra mer nytta än skada? I alla fall om man tror att en mätt, glad och förnöjd människa också lättare håller sjukdomar stången.
Och så tänker jag på Sixten Jernberg eftersom några av de friskaste jag mött dessutom har varit skogsmänniskor.
”När jag högg timmer kunde jag leva i veckor på bara kaffe, knäckebröd och smör” sa den gamle skidkungen till mig. ”De enda proteiner jag fick i mig var knotten som fastnade i mackan.”
Eller ta Thomas Wassberg, lika sympatiskt bångstyrig. Under sent 1970-tal införde förbundsledningen under landslagslägren en ny punkt:
”Föredrag av näringsfysiolog.”
Alla visste att Wassberg skulle skolka den kvällen. Tjurskallen hade några år tidigare skrivit ett argt brev till skidförbundet och tyckt att de varken skulle lägga sig i hur han tränade eller vad han åt.
Men när kvällen kom satt han där i salen. Hade till och med försett sig med penna och papper.
När föredraget var över, frågade näringsfysiologen om det var några frågor. Till allas förvåning räckte Wassberg upp handen.
Landslagsledarna log förnöjt. Till och med Sveriges egensinnigaste idrottsman hade tydligen förstått att det nu var nya tider och nya matvanor som gällde.
”Ja, Thomas” sa näringsfysiologen glatt. ”Vad vill du fråga om?”
”Jo” sa Wassberg och gjorde sig beredd att göra ännu en anteckning. ”Det där kosttillskottet du nämnde...?"
”Ja?”
”Tror du möjligen det kunde vara nåt för mina hundar?”
Läs mer: 7 vanliga magbesvär – symptom, orsaker, lindring
Läs också: 5 gamla huskurer som fungerar!
