Hej allihopa! Nu laddar vi för Pride, eller hur? Nej, inte riktigt va?
Det är 55 år sedan den första Pridefestivalen hölls i Sverige – i Örebro, närmare bestämt. I dag firas och manifesteras hbtqi+ i nästan alla svenska städer. Flest människor och mest uppmärksamhet samlar Stockholm Pride i månadsskiftet juli–augusti. Nu undrar jag: när får skogsbranschen sin egen Pride? Med den frågan ställd vill jag följa upp med några fler.
- Är det möjligt för hbtqi+ personer delta i en styrelse, ledningsgrupp eller SBO-råd?
- Det finns 330 000 privata skogsägare – varför är det så ovanligt att höra någon tala öppet om att vara hbtqi+?
Hoppas det är så att de flytt från skogsägandet och alla våra styrelserum och kontor. För tanken på att människor inte kan leva sina liv som de vill och älska den de önskar får mitt hjärta att gå sönder. Nu tror jag dessvärre att det är så att människor väljer bort kärlek för att passa in. Det är inte unikt för landsbygden även om det ibland utmålas så. Dessutom tror jag att ägande och brukande av jorden och skogen har särskilt snäva ramar för människor att förhålla sig till.
Det är det heteronormativa upplägget jag tänker på. Hela familjeupplägget. Pappa, mamma, barn. I generation efter generation. Traditionerna kring den första sonens ansvar. Vad män respektive kvinnor kan och ska göra. Vad män respektive kvinnor inte kan och inte ska göra. Riktiga karlakarlar. Kvinnogöra. Det är en ordentlig press vi skapar på både flickorna och pojkarna.
Jag är inget fan av att människor som är exkluderade ska bära ansvaret för inkluderingsarbetet. Det tycker jag tillhör den ordinarie varje-dags-organisationen att göra. Även om jag tycker att det finns en poäng med förebilder. Människor med schyssta värderingar måste gå före. Även om det kostar på.
Det finns en fråga som skaver inom mig:
- När gick LRF, skogsbolagen eller skogsägarföreningarna senast under regnbågsflaggan?
Det handlar en del om dig också faktiskt. Känns Pride obekvämt, så lova mig det här i alla fall: Till dina egna, grannens och alla andras ungdomar som kommer hem på besök i sommar – fråga inte om de har någon pojkvän eller flickvän. Fråga inte när de ska flytta ihop, gifta sig eller skaffa barn. Vänta tills de själva vill berätta. Lyssna mer än du frågar. Visa att du älskar dem. Hur de än väljer att älska.
Till dig som har nyutsprungna öppet icke-heteronormativa ungdomar eller vuxna runt dig – grattis, var stolt. Gör vad du kan för att deras liv ska bli friare, tryggare och enklare, säg att du vill göra det de behöver från dig. Svårare än så är det inte.
