De stora skogsbolagen är inte enbart är i aktivisternas kikarsikte för att de är stora. De har valt dem för att de är det lättaste bytet i jakten på att stänga ner det svenska skogsbruket. Det skriver Susanne Öberg.
Jag vet inget bättre ord än frontalkrock för att beskriva relationen mellan oss som brukar skogen och de som tycker att vi förbrukar den. Men om vi tror att vi vunnit när det inte finns någon i mötande fil så lurar vi oss själva. Det skriver Susanne Öberg.
Jag har stor respekt för alla som älskar skog och håller dem själv nära hjärtat. Därför blir jag ledsen när våra relationer skjuts sönder av organisationer som inte finns här annars, skriver Susanne Öberg.
I tider där det är ett skällsord att vara engagerad för jämlikhet, mänskliga rättigheter och social rättvisa är min fråga till alla andra VD:ar där ute: Ser ni det som en anledning att dra i handbromsen eller att lägga i en högre växel? Det skriver Susanne Öberg.
Det är inte anständigt att fattiga och hungriga människor jobbar i de svenska skogarna under slavliknande förhållanden. Varje tillfälle att slå vakt om rättvisa arbetsvillkor behövs. Det skriver Susanne Öberg.
Det kommer dröja länge innan män ser att det är just män som tjänar mest på jämställdhet. Det skriver Susanne Öberg.
För även om den relativt låga betalningen till skogsägaren kompenseras av generösa vinstdelningar så hjälper det inte till med föreningens långsiktiga uppdrag. Att hålla upp virkespriserna på marknaden. Det skriver Susanne Öberg.
Vilken skogsägare kan vara aktuell förresten – den genomsnittliga ägaren med sina 50 hektar, inte sällan i upphackade långsmala skiften? Nej, jag tror faktiskt det blir svårt. Det skriver Susanne Öberg.
Jag menar inte att vi ska rycka på axlarna, låta det vara och skylla på andra. Jag menar att den som har ansvar behöver ta ansvar. Det skriver Susanne Öberg.
Den allra, allra viktigaste frågan i nya Cap är ändå de som kommer efter. För vars är de unga? Det är knappast deras eget fel att de är osynliga, skriver Susanne Öberg.
