Nu hoppas en hel fotbollsnation på Potters trollkonster

Ett halmstrå tunt som en spindeltråd.

En spelartrupp fansen knappt kunde namnen på.

Inte konstigt då, om man efter Sveriges makalösa VM-kvalbragd drar paralleller mellan vår nye förbundskapten och en viss trollkarl med samma efternamn.

Fast Graham Potter själv ursäktar sig artigt och säger att han faktiskt inte ens har läst böckerna om sin namne och landsman Harry.

– Fast jag såg filmerna, förstås. Ihop med barnen.

Och så det där trygga leendet som har fått en hel fotbollsnation att plötsligt börja tro på mirakel.

För tänk om coachen Potter också är magikern Potter?

Så var det i alla fall när han första gången kom till Sverige som 35-åring för att skaka liv i ett föraktat division 4-lag.

– Det var 25 minus när jag anlände till Östersund och när jag körde mil efter mil för att studera mina motståndare, tänkte jag: ”Finns det e n enda människa i detta land eller bara träd?” Men samtidigt... ja, så vansinnigt vackert det var!

Snudd på absurd

Han är blågul djupt in i själen sedan dess.

Eller ”förälskad i Sverige” som han uttrycker det.

För säg ”Östersunds FK” och Graham Potter minns sju år som fick både han själv och hans spelare att växa som människor.

Vägen dit var snudd på absurd, menade många.

I stället för att nöta bollträffar och offsidefällor, lät han sitt lag läsa poesi, studera konst, skriva böcker, sätta upp baletten Svansjön och showa loss på Storsjöteatern.

Östersund segrade över Arsenal

Först fattade spelarna ingenting. Kände sig obekväma. Skämdes mest.

Men när resultaten började trilla in, och Östersund sju år senare chockade självaste Arsenal med en 2–1-seger i Europa League, blev 185 centimeter Potter plötsligt geniförklarad.

Och det breda leendet mitt i rödlätt skäggstubb världsberömt.

För vår nye förbundskapten har alltid haft nära till skrattet – så ock denna regnmulna dag, då Land möter honom vid ett kaffebord på Svenska Fotbollsörbundets kansli i Solna och det ännu återstår några dagar till VM-äventyret i USA.

”Jag ska försöka njuta”

Frågar jag om detta är hans bästa tid i livet, drar mungiporna nästan iväg mot nacken – samtidigt som han överraskande säger att det förstås måste ha varit barndomen.

– Det tycker vi väl alla, gör vi inte det? 

– Alltså, missförstå mig inte. Det här är förstås också en fantastisk tid, som jag verkligen ska försöka njuta fullt ut av. Men...

Han skakar på huvudet och letar efter orden.

”Sparken”? Nja, det är ju snarast vardagsmat i hans yrke. Ingår liksom i arbetsbeskrivningen.

Men när han tvingades ringa och säga nej till vissa spelare som hade hoppats få delta i VM-festen, mådde han inte helt okej.

– Jag ville ändå göra på det viset. Ge dem beskedet personligen. Det kändes mest sjysst.

Och Graham Potter är – därom vittnar nästan alla – en sjysst person.

Längtade till Östersund

När han kom till Östersund märkte folk snabbt att han inte var tränartypen som skrek och härjade.

Snarare tyckte de synd om denne trevlige engelsman som lurats att ta över en klubb som få längre trodde på.

Dessutom grät hans stackars fru Rachel varje dag och längtade hem från mörker och kyla.

I dag är allting annorlunda.

Det norrländska äventyret gav med tiden både toppjobb och lyxkåk hemma i England. Men nu var det i stället barnen som grät – för att de måste lämna Sverige.

– Speciellt min äldste son Charlie frågade varje dag när vi skulle flytta tillbaka till Östersund.

I dag har detta delvis löst sig med ett semesterhus i Åre. Och det är inget snack om att hela familjen bär gulblå tröjor framför tv:n när pappa ska försöka gräva guld i USA.

– Naturen, kulturen och mentaliteten kring livet. Hierarkin som är plattare än i England. Och ert koncept ”lagom” intresserar mig.

– Vetskapen att inget är helt perfekt. Att det alltid finns något att lära. Den tankeprocessen har varit till hjälp för mig, inte minst i jobbet.

– Jag har aldrig varit en speciellt självsäker person. Det har alltid funnits tvivel i mitt liv. Folk vill ha klarhet; det känns bra i hjärnan. Men jag kan aldrig tro, ännu mindre veta, att min väg är den enda vägen. Det finns alltid andra sätt att se på saker.

– Ja, det finns ju alltid några procent som inte gillar vad du gör. Men att vara spelare, coach och pappa har hjälpt mig både att både tackla motgångar och vara lugn med att det alltid finns folk som inte tycker som jag.

– Ja, men jag vet samtidigt att man aldrig är så fantastisk som vissa säger. Men heller aldrig så dålig. Jag försöker vara tacksam över de starka känslor jag får uppleva i det här jobbet. Att få vara med i VM känns därför som en unik gåva.

– I det här jobbet känner jag mig väldigt, väldigt svensk. Möter vi England så är jag svensk till hundra procent, förstås. Jag vill vinna, vara bäst och är här för att hjälpa till.

Precis som andra britter vi har tagit till våra hjärtan, typ Colin Nutley, går det bra att prata svenska med Mr Potter. Men han svarar helst på engelska.

– Jag förstår ert språk rätt bra numera. Men inte alla nyanser, speciellt inte om ni talar snabbt. Ibland får jag gissa lite grann.

– Ja, gärna. Thomas Stenström är just nu en favorit. Musik är viktig i mitt liv. Det får mig att koppla av.

– Jag försöker träna en del, mest löpning och lite gym, även om det kanske inte syns, haha. Läser lite, om hjärnan inte är alltför slutkörd.

– Tvillingarna lirar, men inte 16-åringen. Han är mer inne på konst och är extremt duktig på att teckna. Jag förstår inte vad den talangen kommer ifrån...

– Jag vet faktiskt inte. Många i min klass var inne på den militära banan och vi utbildades bland annat att handskas med situationer som gäller liv eller död. Vilket fotbollen ju inte gör, även om vissa säger det. Men jag lärde mig en del om hur man agerar när saker inte går som planerat.

– Mamma var en typisk fulltidsmamma, även om hon arbetade deltid i samma fabrik som pappa. De satte aldrig upp några speciella regler för mig, men jag visste ändå när jag befann mig på rätt eller fel sida. De gav mig frihet att göra mina egna misstag, lära och utvecklas.

– Inte alls, skulle jag säga. De har bara kommit med jobbet. Jag tror inte man tittar tillbaka på sitt liv och tänker: ”Om jag ändå haft mer pengar.” Eller mindre. Utan om man gjorde något som gjorde någon skillnad i andra människors liv.

Som spelare fick unge Potter göra åtta matcher i Englands högsta division, men inte mer. Jag antyder att det påminner om Svennis – en annan ytterback som blev bättre som tränare.

Graham Potter nickar och håller med:

– Som engelsman beundrade jag förstås Sven. Speciellt hans lugn, inte minst när det gällde media. Det kändes ... ja, svenskt på något vis. Tyvärr träffade jag honom aldrig, men däremot flera gånger hans hjälptränare Tord Grip. En fantastisk man.

– Det måste ha varit VM 1994 med alla de här fantastiska spelarna; Tomas Brolin, Martin Dahlin... Jag glömmer aldrig den där makalösa frisparksvarianten.

Han menar förstås Håkan Milds boll till Brolin som kom rusande bakom försvarsmuren och tryckte in 1–0 mot Rumänien; ett magiskt ögonblick i svensk fotbollshistoria.

För första gången under intervjun skruvar han på sig en smula. 

– Nej, säger han först.

Men strax senare ”Jo, kanske det”, utan att gå in närmare på exakt vad. 

För våra motståndare ska förstås inte veta hur den leende trollkarlen tänker.

Så var också fallet i det som före årets kvaltriumf kanske är hans finaste stund som tränare: 4–1 för Östersund mot Norrköping i svenska cupfinalen 2017.

Inför matchen kontaktade Graham Potter föräldrar och vänner och bad dem skriva ner vad de gillade bäst med spelaren som privatperson. Sedan höll han högläsning i omklädningsrummet före avspark.

”Hade det inte varit så stark machokultur inom fotbollen, så hade vi alla suttit och bölat” sa mittbacken Tom Pettersson efteråt.

"Här var det verkligen på papper vad mamma och pappa tyckte och hur stolta de var över en. Vi kände alla att inte fasiken kan vi förlora den här matchen. Och så blev det.”

– Mitt jobb handlar om att bygga självförtroende, säger Graham Potter, och det funkade den gången. Om jag kör samma grej i VM är väl tveksamt, men jag tror på att få spelarna ur deras bekvämlighetszoner.

– Ungefär så. Det handlar om att förstå varandra bättre, hjälpa varandra, handskas med misstag och motgångar, bygga förtroende och tillit.

Om det sedan resulterar i magi, återstår förstås att se.