Egentligen får man inte ta hand om vilda djurs ungar, även om de verkar vara övergivna. Det visste Lars Eriksson och hans sambo Katarina när de först hörde blåmesungens höga pip.
Det hjärtskärande ljudet kom från hålet till en fågelholk, 1,5 meter upp i ett träd på deras tomt i Viksjöfors, i Hälsingland. Den lilla fågelungen skrek och lutade fram så långt att den föll till marken flera gånger.
Tre döda ungar i holken
Lars och Katarina lyfte tillbaka ungen och tänkte att föräldrarna snart skulle komma. Men det gjorde de inte och framåt kvällen förstod paret att något var fel. När de kikade in i holken såg de tre andra, döda fågelungar.
– Vi kände att vi måste ta in ungen annars skulle den dö, säger Lars.
De tog in den pyttelilla fågeln och försökte snabbt hitta något ätbart åt den. Det blev äggula blandat med krossade solrosfrön. Först förstod blåmesungen inte hur den skulle äta från en sked, men snart åt den glupskt.
Matade med pincett
Senare köpte paret maggots i fiskeaffären, som de gav fågelungen via pincett vilket liknar fåglars sätt att mata sina ungar.
Den fick övernatta i en transportbur för katter, just för att skydda den från parets katt. Lars och Katarina satte fast pinnar från en björkgren inne i buren som den lilla fågeln kunde sitta på när den skulle sova.
– Den var så söt när den stack sin lilla näbb under vingen. Sen sov den hela natten, vilket var skönt. Vi trodde att vi skulle behöva gå upp och mata den under natten, berättar Katarina.
Satt på deras axlar
Den lilla blåmesen växte sig starkare för varje dag och fick allt mer tillit till sina "fosterföräldrar". Satte sig på deras axlar, pep och pickade på dem om de inte fixade mat snart nog.
Även om de tyckte det var jättegulligt så var Lars och Katarina lite oroliga över att fågeln skulle bli för tam. Därför tog de in en stor björkruska som de vande ungen vid att sitta i när den skulle få mat.
Efter någon vecka började de också att släppa ut den under uppsikt.
– Den höll sig mest kring oss på tomten, när jag grävde i grönsakslandet var den alldeles intill och pickade i jorden ungefär som att den härmade mig, berättar Katarina.
Blåmesungen svarade på anrop
Blåmesungen tog allt längre och högre flygturer, fast kom alltid tillbaka för att bli matad.
– Vi kunde ropa på den och höra hur den svarade och flög till oss, berättar Katarina.
Men till slut lyckades hon och Lars med sitt mål att den skulle klara sig själv. För efter någon månad övernattade fågelungen utomhus och sedan återvände den alltmer sällan. I dag kommer den inte alls.
– Fast jag tyckte att jag såg den häromdagen, det satt en blåmes i tallen härintill. Vi hoppas så att den har överlevt, säger hon.
Läs också: Först domherre sen talgoxe – fåglarna kommer till Ann-Sofie för att kramas
