Fyra generationer firar 70 år vid ån – Gillis, 83, avslöjar knepet för ett lyckat kräftfiske

– Tappa den inte!

Ropen hörs från träbron över Ätran utanför Blidsberg. En flathåv hissas upp ur det ljumma vattnet medan kräftorna försöker hänga sig kvar. Från alla håll har de kommit krypande mot mörten som lockar mitt i håven.

Det är första helgen i augusti och dags för familjen Anderssons årliga kräftfiske. Vid strandkanten står 34 färdigbetade burar redo att läggas ut.

Fyra generationer har samlats. Äldst är Gillis, 83 år. Yngst är Ellen, sex månader. 

Kräftfiske sedan 1950-talet: ”Använde höns som bete”

För Gillis är kräftfisket en tradition som följt honom nästan hela livet.

– Jag har fiskat kräftor sen 50-talet, när jag var liten. Då fiskade vi utanför Gällstad tillsammans med min far och min farfar.

Mycket har förändrats sedan dess, men inte allt.

– I dag har vi mört eller brax som bete, då kunde vi ha lite allt möjligt. Det var till och med en och annan höna som fick sätta livet till.

Runt omkring pågår förberedelserna. Bord och stolar bärs fram, kylväskor ställs i skuggan och grillen tänds. Några vill ha öl, någon får nöja sig med välling.

Bakom mycket av planeringen står Patrik. I familjen är han lite av en kräftgeneral och ser till att burarna är i ordning, att betet finns på plats och att allt fungerar som det ska.

En kväll som är helt helig för familjen

Men det som gör kvällen speciell är inte fångsten.

Det är att alla vill vara där.

Ungdomarna, som numera är mellan 16 och 32 år, har vuxit upp med kräftfisket. Många av dem ses nästan bara vid det här tillfället varje år. Kräftskivan veckan efter är trevlig, men det är fiskekvällen de inte vill missa.

Första timmen är samtalen lite försiktiga. Sedan lossnar det.

Det börjar skämtas om vem som fått flest kräftor och vem som dragit upp den största. Skratten blir fler ju längre kvällen går.

Och alla nykomlingar får förr eller senare lära sig att hålla i en kräfta.

– Bästa minnet är när en av de äldre männen skulle visa Jonas när han var liten att de inte är farliga. Då nöp kräftan tag om näsan på mannen så det blödde, berättar Sofia.

När kräftpesten slog ut flodkräftan

På samma sätt som familjen har förändrats har också kräftfisket gjort det.

När Gillis var yngre fiskade familjen flodkräftor. Sedan kom kräftpesten och slog ut beståndet, vilket satte stopp för kräftfisket under flera år. Först efter att nya kräftor planterats in kunde beståndet byggas upp igen. Numera är det signalkräftor som fångas.

Sofia märker skillnaden.

– Man saknar lite av kvällsfisket som var förr med flodkräftorna.

Hon minns hur familjen väntade på mörkret.

Först då började de största flodkräftorna röra sig.

– Då fick man plocka fram ficklampor och gå och lysa i vattnet. De tuffaste plockade kräftorna direkt i vattnet.

Framtidstron är god vid Ätran

Numera kommer signalkräftorna fram betydligt tidigare.

Trots förändringarna är framtidstron god.

– Det finns gott om kräftor i alla fall, så vi kan nog hålla på några år till, säger Patrik.

Det märks också i fångsterna. Varje år får familjen upp mellan 500 och 800 kräftor. Många är för små för att behållas och släpps tillbaka i vattnet.

Många av familjens historier handlar om kräftfisket.

Marie skrattar när hon minns ett år då fångsten blev större än väntat.

– Sista lyftet fick vi så mycket kräftor så hinkarna inte räckte till. Patriks dotter Tove skrek så det hördes över hela byn: ”Hjälp, vi har kräftor i hela båten!”

När mörkret faller tänds ficklamporna ännu en gång. Burarna ska vittjas innan kvällen är slut.

Barn blir vuxna, nya familjemedlemmar kommer till och historierna blir fler för varje år.

Och nästa augusti samlas familjen Andersson vid ån igen, precis som de gjort i över 70 år.