Sex år gammal fick jag höra att en pojke i stans ridhus hade fått näsan avbiten av en häst och ägnade varje ledig stund åt att cykla runt och leta efter den arme stackaren.
Hade han liksom ett gapande hål mitt i ansiktet?
Eller hade läkarna lyckats sätta dit en ny näsa?
Ty hemska olyckor var i min barndom ofattbart fascinerande och näsätande hästar det mest fascinerande av allt.
Som sista (?) generation som läste indianböcker hade jag även järnkoll på springare tillhörande Hjortfot, Old Shatterhand, Winnetou och allt vad de hette. Eller på Gustav II Adolfs stolta Streiff som idag står uppstoppad på Livrustkammaren.
(Vilket för övrigt fick en väns lilla dotter att efter en rundvandring bland alla mordvapen, sidenklänningar och döda djur utbrista: ”Men pappa, här finns ju allt en människa behöver!”)
Hästar som enbart skrotade runt och varken deltog i krig, indianöverfall eller attacker mot luktorgan, ansåg jag dock länge som en sorts onödiga lyxlirare.
Äter som hästar
Det lär finnas drygt 350 000 hästar i vårt land och de flestas existensberättigande var högst tveksamt, menade jag. Stora trygga arbetshästar som min barndoms grannar körde med i skogen var en sak, de gjorde ju nytta. Men hästar som mest stod och åt dyrt foder i ett dragigt ridhus? För att inte tala om trav; den sport (?) som jag alltid föraktfullt avfärdat som ”djur som springer i ring”.
Sen fick jag två döttrar som båda, enligt sin ömma moder, nödvändigtvis måste ha varsin häst och så ...
Ja, jag har väl aldrig helt ändrat uppfattning. Hästar är fortfarande livsfarliga odjur som biter näsor av hederligt folk. De far i sken för minsta förbiblåsande kolapapper, sparkar begåvade popstjärnor (läs Harpo) i skallen, drabbas av oförklarliga sjukdomar som spatt, fång och kvarka och äter som ... ja, hästar.
Lär sig hugga i
Och samtidigt...
Jag hjälpte en gång Anna Bråkenhielm – TV-kvinnan bakom tittarsuccén ”Operation Robinson” - med hennes självbiografi och det var uppenbart hur uppväxten med hästar gjort henne klokare, modigare och mera ansvarstagande.
Tjejer som rider blir inte mähän.
De blir chefer.
Tjejer som rider (ja, killar också förstås) lär sig att hugga i, vara självständiga, lyfta tungt och behålla fokus på rätt saker.
Ja, det kan till och med vara som för Estonia-överlevaren Sara Hedrenius som i höstas i Land berättade att det var hennes hästvana som hjälpte henne den där fasansfulla natten på Östersjön. Alla timmar i stall och sadel hade lärt henne betvinga rädslor och fatta snabba beslut.
Läs också: Våra mytomspunna älgar
Lysande investering
Nu är mina ridande döttrar 17 och 24 år och har lika tjockt skinn på sina näsor som i sina ändor.
För näsorna är kvar, mot alla odds. Dessutom behöver jag inte cykla runt och leta efter dem, eftersom flickebarnen för det mesta påträffas i stallet och ibland rent av kan acceptera sin uråldrige faders sällskap och mossiga världsbild.
Vilket förstås gör mig stolt, glad och tacksam - även om jag misstänker att det mycket beror på att jag tillhör huvudsponsorerna när det gäller den dagliga driften av deras fyrfota vänner.
”Döttrarnas hästar är för mig en lysande investering!” brukar jag stolt förklara för mina vänner.
Fast kanske inte ekonomiskt...
