– Generellt känslan av att bli lite generad över att man inte gör mer själv och försöker tänka till om det är något jag kan bidra med. Eller att åtminstone få upp den där uggleholken som skulle kunna hjälpa till att erbjuda ett hem, nu när skogens gamla håliga träd försvinner. Man vill skärpa sig lite grann eller åtminstone skänka en slant till någon av alla de organisationer som jobbar med de här frågorna, säger Anders Lundin.
– Sedan jag började jobba med naturprogram har de till stor del gått från att handla om djurens beteenden till att handla om hur vi räddar den spillra som finns kvar. Ofta med en knorr på slutet som ändå ska ge någon sorts hopp, nästan lite krystat. Men i den här serien visar vi folk som verkligen engagerar sig på riktigt och visar vad man faktiskt kan göra. Om alla gör lite grann så blir det ganska mycket tillsammans.
– Vi har bland annat ett inslag om plast i havet, och det gör mig mer noggrann att samla in och kasta plasten på rätt ställe. Man blir lite mer vaken. Serien manar oss att tänka på vad vi gör. Allt det vi kastar kan förstöra för djuren och utarma naturen, som vi är en del av.
Finns det något djuröde eller fenomen som du drabbats av lite extra under arbetet med ”Våra vilda grannar”?– Ja, när vi till exempel får följa Victor som arbetar med att rädda örnar från blyförgiftning. I Sverige jagar man med blyammunition, vilket gör att de slaktrester som lämnas ute i naturen och som fortfarande har bly i sig förgiftar fåglar och andra djur som äter resterna. Till exempel örnar kan dö av det. Victor försöker rädda de örnar som farit illa. För mig är det en gåta att man inte byter till annan ammunition som skulle lösa det här sorgliga problemet.
Anders Lundin
Ålder: 67 år.
Bor: Stockholm, söder om stan.
Familj: Fru och barn.
Gör helst hemma: Hänger med familjen.
Favoritdjur: Snöleoparden.
– Ja, ett favoritinslag är när vi besöker en ekodukt, alltså en djurövergång över en väg. Ofta blir djur instängda på en sida av vägstängslen och kan bara passera på ett fåtal ställen, där det sker många viltolyckor. Genom att bygga ekodukter kan vi även minska antalet trafikolyckor, så ur ett samhällsperspektiv kan det vara värt insatsen. Sånt gillar jag att lära mig mer om och visa upp för tittarna!
De ni skildrar i nya serien lägger ner enorma mängder egen tid och pengar på sina projekt. Jobbar du själv med något ideellt?– Jo, jag stöttar Vi-skogen till exempel i Afrika, ett miljöprojekt som jag gillar. Och så är jag ambassadör för Världsnaturfonden, WWF, och har varit engagerad i ett tidigare insamlingsprojekt för snöleoparder. Och ett noshörningsprojekt… och så är jag medlem i Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, tror jag i alla fall. Annars får de gärna höra av sig.
Det känns som att du själv gått från mer underhållningsgenren till djur- och naturprogram, eller fanns naturintresset där redan från början?– Det har nog alltid funnits där. Från det att jag haft förutsättningar så har jag gärna rest till nationalparker och träskmarker världen över. Med åren har intresset för naturen blivit allt större. Jag har alltid sneglat på natur-tv-formen och har även gjort en dokumentärfilm om snöleoparder. Den blev min väg in i ämnet på SVT.
Vad gillar du själv att göra när du är ute i naturen?– Det är mycket som inte blivit av. Jag har mest varit utomlands och upplevt naturen, från Madagaskar till Borneo, men här hemma har jag inte gjort lika mycket. Jag trodde när barnen kom att vi skulle bli en sån där skön familj som skulle vara ut och hajka, men de var ju livrädda och ville inte alls. Så det kom av sig.
Det här är ”Våra vilda grannar” i SVT
Programledaren Anders Lundin möter viltrehabiliterare, forskare och eldsjälar som ägnar sina liv åt att hjälpa djur i TV-serien ”Våra vilda grannar”. Programmet hade premiär i SVT den 4 december och sänds i tre avsnitt. Serien kan även ses på SVT Play. Det är i nuläget oklart om det blir en säsong 2.
