Lari och Elin räddades av sina vänner

I dag njuter familjen av varandra och ser framåt igen efter de jobbiga åren. Lari arbetar återigen heltid och oroar sig inte för att bli sjuk igen.

Skratt hörs när dörren öppnas till familjen Salminens villa i Sundsvall. Linus, 1 år, och Ludvig, 5 år, leker med mamma och pappa.

Det är svårt att tro att familjen pendlade mellan hopp och förtvivlan i flera år.

Började som förkylning

Allt började sommaren 2012, med något som tycktes vara en vanlig förkylning. Lari hade ont i halsen, och fick penicillin, eftersom man misstänkte halsfluss.

Men det blev inte bättre, så vid nästa läkarbesök fick Lari stanna kvar för observation på Sundsvalls sjukhus.

Tillvaron rasade

Efter två dygn fick Lari beskedet av läkaren: ”Vi tror att du har blodcancer”.

– Herregud, hur ska jag berätta detta för Elin? var det första jag tänkte, där jag satt ensam, säger Lari, som minns sin förtvivlan och alla tankar.

Elin var föräldraledig med Ludvig, som då var fem månader. När hon fick veta vad läkarna sagt, rasade allt.

– Även om jag hade haft en olustig känsla i kroppen eftersom Lari blev kvar på sjukhuset, var jag inte förberedd på det här. Jag rasade ihop. Jag var rädd att han skulle dö, säger Elin.

Läs också: Tv-bonden drabbades av MS: "Jag kunde inte bre en macka"

Tre kritiska veckor

På underarmen har Lari tatuerat texten "Omnia Solvunt" (allt löser sig). "Så tänker jag om allt i livet", säger han och kramar om Linus, ett år.

De tre första veckorna var kritiska och avgörande för Laris framtid. Direkt sattes cellgifter in och sökandet efter en donator som kunde ge stamceller inleddes kort därefter.

På grund av infektionsrisken fick lille Ludvig inte hälsa på sin pappa.

– Det var ett evigt pusslande. Jag fick hjälp av min pappa med familj, och av vänner. De tog hand om Ludvig när jag var på sjukhuset, säger Elin.

I nära fyra månader var Lari inlagd på Sundsvalls sjukhus. Större delen av tiden sov han. I slutet av oktober kom äntligen beskedet, man hade funnit en donator.

– Om man inte gjort det hade jag förmodligen dött av cellgifterna. Kroppen orkar inte hur mycket som helst, säger Lari, som i november skickades till Norrlands universitetssjukhus i Umeå, för transplantation.

Flera månader på sjukhus

Allt gick bra, men kroppen behövde tid att återhämta sig och Lari fick stanna ett par månader. I februari 2013 fick han äntligen komma hem.

Men så, i juni, kom nästa smäll. Magen krånglade. Lari åkte till Umeå igen och nu var det riktigt illa.

– Det är vanligt att man får GVH, graft versus host, efter stamcellstransplantation. Det innebär att de nya cellerna betraktar mottagarens kropp som främmande och attackerar den. För min del angrep de magen och tarmarna. Jag blev jättedålig, berättar han.

Trodde han skulle dö

Lari tappade litervis med blod, och avföring. I efterhand fick han veta att personalen på sjukhuset trodde han skulle dö.

Men efter elva veckor fick han komma hem. De första sex månaderna sov Lari i stort sett hela tiden.

När orken fanns, tog han och Elin korta promenader. Hon vek inte från hans sida. Tillsammans kämpade de med hans tillfrisknande.

– Det går inte fatta hur slut min kropp var. Satte jag mig ner i soffan, tog jag mig inte upp. Jag hade svårt att kliva upp på en trottoarkant och orkade bara promenera 50 meter, säger Lari.

Läs också: Weronica trotsade förlamningen– nu springer hon motionslopp

Huset angripet av mögel

För att få pengar till Lari och Elins husrenovering gjorde Laris arbetskamrater en kalender vars intäkter gick till familjen och Cancerfonden.

Samtidigt som Lari kämpade sig tillbaka till livet, hade familjen stora problem med sitt hus. Två månader innan cancerbeskedet konstaterades att huset hade mögelangrepp.

De hade precis hunnit renovera övervåningen och skulle göra klar nedervåningen när han blev inlagd.

– Jag och Ludvig fick flytta runt och bo hos familj och vänner. Huset blev stående med mögelskador, säger Elin.

Då ryckte vännerna Mattias, Märtha och Mats in. De startade insamlingen "Laris änglar”, som blev riksbekant - människor från alla håll gav bidrag.

Samlade in pengar

Pengarna som samlades in, skulle gå till att renovera huset så familjen kunde flytta hem igen, vilket senare skulle visa sig omöjligt.

Att sälja huset i befintligt skick med en jätteförlust var enda alternativet.

– Deras hjälp var ovärderlig. Utan dem hade vi hamnat i personlig konkurs. Lari sjuk, jag mammaledig... orken, möjligheten och ekonomin fanns inte där. Pengarna från insamlingen hjälpte oss att kunna betala av en del av våra skulder, berättar han.

Nu har det gått fem år, och Lari arbetar heltid igen. Sakta återvände livet till det normala för familjen.

Läs också: Olyckan raderade 25 år av Pehrs liv: ”Hela barndomen är bortsuddad”

Ska bygga nytt hus

I dag har de haft visning av sitt radhus.

– Vi ska sälja. Vi håller på att bygga ett nytt hus, säger Elin.

Hon har alltid velat att familjen ska ge tillbaka på något sätt, till andra som behöver hjälp.

De beslutade att skänka 50 000 kronor till välgörenhet och valet föll på Göran Melins insamlingsstiftelse i Västernorrland.

– För mig är det självklart, kan man ge ska man göra det. Vi är inga miljonärer och just nu kostar det nya husbygget en hel del, men vi kan inte vänta på att rätt tillfälle ska dyka upp, säger Elin.

Tar en dag i taget

Trots att Lari inte friskförklarats är han inte rädd för att bli sjuk igen.

– Har man haft blodcancer, blir man aldrig friskförklarad, det kan komma tillbaka. Jag tänker positivt och jag har min familj som jag kämpar för. Jag tar en dag i taget, säger Lari