Vintern 1921 kom en snöstorm som fångade Jerusalem i ett järngrepp. I tre veckor låg drivorna kvar över ökensanden. Kupoler och tak rasade. Vägar var stängda. Folk och boskap frös ihjäl.
I den svenska kolonin snickrade man stavar, skar till bindningar av läder, hyvlade skidor och böjde spetsarna i kokande vatten. En grupp karlar utsågs för att ge sig ut för att hjälpa sina vänner, de ortodoxa judarna som frös och svalt en timme från den heliga staden.
Hemlängtan var en förbjuden känsla
De återvände uttröttade, iskalla och genomblöta, men med en ny glimt i ögonen. Hos var och en fanns en förbjuden känsla som länge hade legat tillbakatryckt i det undermedvetna:
Hemlängtan ...
Tårfyllda farväl från Nås
För det spelade ingen roll att det hade gått 25 år sedan utvandringen. Skidfärden hade återkallat minnet av födelsebyn Nås, närmare 3 500 kilometer bort.
Plötsligt mindes man återigen fälten, skogsdungarna och sjöarna. Det tårfyllda farvälet och de överlastade flyttlassen som sakta rullade mot järnvägsstationen i Vansbro. Sista skymten från däcket på ångfartyget James A Dickson av ett fosterland som de lämnat för en tro som övergick allt förstånd.
Från misär till mönsterfarm
1921 var de svenska Jerusalemfararna världsberömda, tack vare Selma Lagerlöfs böcker. Folket från Dalarna hade gjort sig kända som envisa, trofasta och pålitliga människor. Kolonin utanför Damaskusporten hade gått från misär till blomstrande mönsterfarm.
Här fanns skola, systuga, härbärge, egenhändigt byggda ångmaskiner och fjädervagnar, brunnar med friskt vatten, kvarnar och olivpressar.
En ståtlig häst, Prins, hade förvandlats från utmärglad krake till urstarkt dragare.
Kvinnor, iförda sina gamla folkdräkter, satt och mjölkade kor.
På ett bord stod Jerusalems första telefon.
Dog som flugor
I snickarboden hade man till och med byggt en båt, förmodligen den första i ökenstaden, som fraktats nerför kullarna till floden Jordan för att kolonin skulle få fisk.
Den utflykten hade dock slutat med att tre dött i feber. En tragedi, förstås, men svenskarna var vana vid motgångar. Det Utopia som predikanten Olof Henrik Larsson, romanens Hellgum, hade målat upp för dem under sina predikningar i Nås, hade snarare visat sig vara en dödsskuggans dal.
Ännu hade Kristus inte kommit för att regera sitt utlovade tusenårsrike. I stället dog man som flugor, levde som slavar och fick inte ens sova tillsammans man och hustru.
Förbereda Jesu återkomst
Kolonin styrdes med järnhand av norsk-amerikanskan Anna Spafford. Vid en fartygsförlisning hade hon mirakulöst räddats och efteråt beslutat att helhjärtat ägna sitt liv åt Gud.
Resultatet blev The American Colony i Jerusalem - en församling som skulle förbereda Jesu återkomst genom hårt arbete, kyskt leverne och idogt bedjande.
Förbjudet med sex
”Sekt” var bara förnamnet. Ingen skulle äga mer än kläderna på kroppen. Barnen tillhörde alla. Äktenskapen var upplösta och sex förbjudet. När en ung kvinna till slut bröt ihop under en morgonbön, blev straffet hårt.
”Hon sattes i ensamcell i det gamla medeltida fäste som Kolonin hyrt. Man rakade huvudet på henne och när hennes gråt och skrik kunde höras utanför fästningsmurarna sattes hon i tvångströja.”
Berättar Lars E Lind sin självbiografi ”Jerusalemsfararna” (Norstedts 1981). Han lämnade Nås som femåring och blev den siste överlevande av de 37 utvandrarna. Precis som i Selma Lagerlöfs roman försökte han vid ett stopp i Vansbro springa bort och gömma sig för att slippa skiljas från sitt hemland.
”Vi var 22 barn och 15 vuxna. Den yngsta av oss var bara sex månader. Det var en expedition som mest liknande ett barnkorståg.”
Medicin förbjudet
Väl framme skulle han snart drabbas av död och sorg.
”Trots att smittkoppor härjade, hade Anna Spafford förbjudit alla slags mediciner. Det var bara Gud som skulle bota. Min mor, två syskon och mormor dog alla under de där första ödesdigra åren. Min far levde tills han var 43 år, men var sjuk större delen av tiden.”
Bönder blev slavar
Lars E Linds bok är en lika välskriven som våldsam uppgörelse med allt vad religiös fanatism vill säga. Anna Spafford, som i Selma Lagerlöfs bok ändå visar försonande drag, framställs som en hänsynslös despot som förvandlade självägande dalabönder till slavar.
”Den svenske bonden hade inte längre någon gård, inga husdjur, inga skogar, inga åkrar, ingen älv. Då han den här första morgonen såg ut genom det gallerförsedda fönstret var det som om han suttit i fängelse. Han såg bara öde, steniga kullar med några enstaka hårdnackade träd, som torkan inte lyckats ta död på. Några vinrankor hängde över murarna, men bladen var vita av damm, ty det var höst, den torraste årstiden.”
Kände sig lurade
Värst tycks ändå ha varit känslan att ha blivit lurad. Anna Spaffords make var talmystiker och hade påstått sig kunna räkna ut datumet för Jesu återkomst genom att räkna måtten på pyramiden i Gize. Men datumet kom och gick utan att något hände.
Predikanten Larsson, som svenskarna hade sett som sin profet, sjönk också status. Han hade utvalts av Spafford att värva lärjungar och i sin tur valt Nåsborna, eftersom hans fru härstammade från byn. Men väl på plats i Jerusalem blev han undanskuffad och maktlös.
”Larsson miste helt sitt inflytande och blev utesluten ur kolonin” berättar Lars E Lind.
”Jag minns hur han mest satt och lagade kastruller År 1919 fann man honom död, liggande på knä med bibeln uppslagen framför sig.”
Först när Anna Spafford dog 1923, förvirrad och hjärtsjuk, lättade trycket. Nu kunde man på allvar bryta sig loss ur den andliga tvångströjan och praktisera en mera vardagsnära kristendom.
Duktiga fotografer
Lite av en slump hade svenskarna blivit Det heliga landets ”hovfotografer”. Vid den tyske kejsarens besök hade man lyckats sälja några fotografier till utländska tidningar och med åren hade hobbyn förvandlats till industri. Förutom porträtt levererade man vykort till turister och kartunderlag till arkeologer och upptäcktsresande. Tjänade också bra på att sälja antikviteter, mattor och bilar.
Sålde svenska primuskök
Speciellt väl lyckades Hol Lars Larsson, som blev den skickligaste fotografen i stan. Som 15-åring hade han lämnat Nås som och var gift med Edith Larsson, en dotter till ”Hellgum”. Han sålde även svenska primuskök till araberna och blev sedermera svensk konsul i Jerusalem.
Smugglade antikviteter
När kolonin slutligen gick under 1934 var orsakerna flera: en skandal omfattande smugglade antikviteter, en uppslitande rättstvist om markrätter samt ideologiska splittringar.
Lars E Lind blev kvar ytterligare några år och sålde däck för Goodyear. Flyttade sedan till Kalifornien, där han avled 1981, 91 år gammal.
I slutet av sin bok har han noterat:
”När jag besökte Sverige år 1964 och kom till Nås träffade jag en gammal kvinna på ålderdomshemmet - hon var över 90 och nästan döv. Då hon fick klart för sig att jag var en av Jerusalemsfararna berättade hon att hon också skulle ha rest, allt var klart för avresan, men något hinder kom emellan, hon mindes inte vad. Du var den som hade tur, svarade jag. Du var den lyckosammaste av dem alla.”
