”Jag känner mig vilsen”, säger en i publiken efter mitt boksamtal. Utanför sträcker fjällvärlden ut sig och mittemot föreläsningssalen finns en byggnad som kombinerar mäklare, co-working och keramik. Kombinationen säger väldigt mycket om det nya.
”Platsen har förändrats och jag känner inte riktigt igen den, det känns lite som vi förlorat något”, säger personen i publiken.
Resonemanget är trevande och inte alltid så lätt att formulera men jag tror jag förstår någorlunda vad hon menar. Stannar upp i tanken. Ja, jag fattar att med exploatering av en bygd förändras platsen utan att du som ”alltid bott där och ofta i flera generationer” kan göra något eller påverka det.
Jag tänker på ett citat jag hörde på radion i samband med att man pratade om skillnad på olika platser. ”Här lever vi MED platsen inte bara PÅ platsen”. Och det fattar jag precis. När jag bodde i Solna bodde jag bara på platsen. Visste väldigt lite om den mer än vad jag ytligt kunde se där och då. Visste inte om historia eller personerna som levde där med mig samtidigt. För mig var det skillnad att bo på en sådan plats och den jag numer bor på – en klassisk landsort.
Här, hos mig i min bygd, lever vi MED platsen. Jag ser direkt förändringar som sker. Hassan målar om Vildhusskiosken. Bygd- och företagarföreningen ställer ut något skrämmigt till Halloween. Eller smyckar med granar till julskyltningen. Potthålet som lagats (eller inte lagats). ”Det gamla PRO-huset” som brann ner. Jag känner till det även fast det brann ner innan jag flyttade hit. Jag lever med platsen. Och på något sätt känns det också då som att jag har en större chans att påverka vad som händer här. Det ger en stabilitet, en trygghet och en relation till platsen.
Många fjällbyar och turistorter har den senaste tiden varit med om en radikal förändring. Bostadsbyggande, hotell, skidanläggningar, restauranger. Men det kommer också med en förändring av byn. Man känner inte längre alla.
Vi har tappat något. Dubbelheten i att se byn ändras samtidigt som det genererar mer service och utbud. Vilsenheten i att förut visste vi vem som bodde här och nu är det massa med okänt folk. Förlorar vi vår by då? Vad det är på riktigt?
Det gör något med oss som lever MED platsen att den förändras så. En del älskar det. En del hatar det. En del bryr sig inte. En del bryr sig mycket.
Ja, vilsenhet är väl det rätta ordet. Jag brukar avsluta mina krönikor med någon klatschig sammanfattning men jag får låna Tranströmers ord idag: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse”.
