Som tvååring började Gustav väva – nu odlar han sitt eget lin

Vill man leva ett hållbart liv fungerar det dåligt att ha jobb och radhus i Stockholm och ett fritidsjordbruk nästan femtio mil bort. För Helena Andersson och maken Tommy Karlsryd blev lösningen att lämna sina välbetalda kontorsjobb i huvudstaden och flytta till släktgården i Istorp i södra Västergötland.

Flytten gick 2009. Helena omskolade sig på Linnéuniversitetets skogliga utbildning och familjen började bygga upp ett nytt liv på Strömmared Östergården.

Skaffade lantraskor

Gården omfattar fyrtio hektar, hälften skog och hälften åker. När Helenas pappa växte upp här var det en vanlig storlek på gård, med en för trakten typisk inriktning.

– Här i trakten var jorden för dålig för att odla spannmål på. Man hade mjölkkor och skog, säger Tommy.

Nu gör återigen ett gäng mjuka mular tjänst på Strömmareds marker. Det är en liten djurbesättning med blandade lantraser: fjällnära, fjällkor och rödkulla.

”Det fick bli äppelodling”

På stycket ner mot ån rodnar Katja, Filippa, Aroma, Discovery, Rubinola och övriga äpplen på rad efter rad av träd. Den tidiga sorten Nanna är redan plockad när Land tittar in.

För att vara ekologisk är odlingen ganska stor, med 4 000 träd på tre hektar. En del av skörden säljs i gårdsbutiken, annat förädlas till must, glögg och äppelcidervinäger och säljs hemma på gården eller på marknader.

– Vi ville odla men vi är ju inte bönder, så det fick bli en äppelodling, säger Helena.

När familjen flyttade hit var yngste sonen Gustav sex år och skulle just börja skolan. Han gjorde väl ifrån sig i slöjd, musik och bild, men på det stora hela trivdes han bäst hemma i Strömmared. Det var i skapande, hantverkande och gårdssysslor han fann glädje och mening.

Så är det fortfarande. Efter lantbruksutbildningen på Munkagårdsgymnasiet delar han sin tid mellan gården och deltidsarbetet som museidräng i kulturreservatet Äskhults by. Han gillar allt gammalt: materialen, metoderna och tänket från förr.

Hantverksintresset delar han med mamma Helena.

Vävandet går i arv

Efter flytten till gården kunde Helena förverkliga en dröm som hon burit på hela livet: att kunna väva som hennes mamma och farmor gjorde.

– Jag kom med på en kurs i hembygdsföreningens vävstuga, berättar hon.

Numera upptar en extrabred vävstol för mattvävnad det stora gavelrummet på Östergården. Runtom på gården finns tre vävstolar till för smalare vävar.

Även Gustav väver och har bland annat gjort en julduk i opphämta. Men att kalla det för ett intresse är i hans fall närmast en underdrift.

Gustav är en passionerad linfantast. Han började väva på en vävram från Brio som tvååring och lärde sig spinna på slända och väva på bandgrind redan under skoltiden för att kunna tillverka ett hundkoppel av egenodlat lin i slöjden!

– Det var lätt, jag hade det i mig, säger Gustav och berättar hur han började gå på kurser och knyta kontakt med framstående vävprofiler.

– Tanter och fika är jättetrevligt och nu bemästrar jag allt.

Ett bevis på det är att han placerat sig bra i olika mästerskap och tilldelats flera utmärkelser, bland annat Emil och Vivi Johanssons kulturstipendium på 9 000 kronor från Marks kommun samt 5 000 kronor ur Greta Johanssons linfond. Diplomet från linfonden fick han ta emot ur prins Carl Philips hand på Nordiska museet.

I trakten odlades lin redan på 1500-talet

Att just linet fått en så stor plats på Strömmared passar också väl in i traktens historia.

Redan på 1500-talet omtalas linhanteringen i området och fram på 1700-talet hade den vuxit sig riktigt stor.

På den tiden låg Östergården trehundra meter söderut, i Strömmareds by. När gårdarna flyttades ut i samband med laga skifte 1860 hamnade Östergården på slätten i Lillåns dalgång, där jorden faktiskt är lite för bördig för just spånadslin.

Bomullen hade då redan tagit över i resten av Sverige och Sjuhärad, men i trakten av Istorp levde odlingen, beredningen och vävningen kvar längre än annanstans.

Nu har linet åter fått en viktig plats här.

Linladan blir gårdens nya hjärta

Efter tolv år av lärande, experimenterande och utveckling är familjen Karlsryd-Andersson på god väg mot drömmen: att starta ett lincentrum på gården.

Linladan är lincentrets hjärta, med både familjens egen verksamhet och aktiviteter i regi av De sju häradernas hemslöjdsförening.

På gården ges kurser i linodling, spånad, växtfärgning och brickbandsvävning, men också i ympning, fruktträdsbeskärning och cidertillverkning.

Gustav tar över huvudbyggnaden

Gustav, Helena och Tommy siktar även på att bli fröodlare. Några svenska fröodlare av spånadslin finns inte i dag och processen tar sin lilla tid. I år har de provodlat fyra sorter: de blåblommande Gerda och Marina, den vitblommande Henryk samt den egna sorten Strömmaredslin.

Samtidigt är ett generationsskifte på gång.

Gustav har redan flyttat in i huvudbyggnaden medan Helena och Tommy bor i det så kallade undantaget, en mindre bostad på gården. Mycket tid tillbringar de fortfarande tillsammans med olika sysslor, inte minst hantverket.

Drömmen: en skjorta av eget lin

Salen i Gustavs hus används för spinning och sömnad. I mattvävstolen i rummet intill ska han och Helena snart sätta upp en stor linvarp för att väva en röllakan.

Därefter står en linneväv med inslag odlat på gården på tur. Av den tänker Gustav väva sig en skjorta.

– Jag jobbar alltid i linnebrallor också och sover på linnelakan. Linne är luftigt, varmt om vintern och svalt på sommaren!