Eva-Karin gör maskerna till ”Masked singer” – i en verkstad i Ångermanland

Kylan biter hårt i kinderna den här vintermorgonen i Mjällom i Ångermanland. Eva-Karin Fröberg låser upp dörren till verkstaden. Väl inne är det varmt och det luktar lim, trä och färg. På arbetsbänken står delar uppställda i ordning, andra lutar mot väggen i väntan på sin tur. 

Det är här som några av maskerna från det välkända tv-programmet ”Masked singer” kommer till liv.

Kuslig installation

Eva-Karin lägger sista handen vid en kuslig installation av ett barnansikte nedsänkt i en isvak. För att få en blank, hård yta penslar hon på epoxiplast. Det här är det sista i ett uppdrag, en utställning för Häxmuseet i Prästmon som snart ska lämnas över.

– Det är alltid lite speciellt i den här fasen. Då räcker det inte att något bara fungerar. Det måste kännas rätt också.

Gården där verkstaden ligger har varit familjens hem i 18 år. När Eva-Karin och hennes man Mika Olli flyttade hem från Stockholm var barnen små. Han kommer från Ramvik i Ångermanland och Eva-Karin är uppvuxen i Mjällom.

– Min familjegård ligger två hus från vår gård. Jag längtade hem till rötterna, säger hon.

Det stora timmerhuset som i dag är familjens boende stod tidigare i en by fyra mil bort. De tog ner huset och byggde upp det på nytt, en process som tog många år. Under tiden bodde familjen i ett litet torp på tomten.

– Det var ett stort projekt. I dag förstår jag knappt hur vi orkade. Det var omfattande att genomföra, men det fanns en stark känsla av att vi var på väg någonstans.

Varsamt renoverat

Huset är varsamt renoverat med allt från locktak till breda trägolv och inrett med vackra och noggrant utvalda saker.

Parallellt med husbygget tog yrkeslivet också form. Eva-Karin Fröberg är utbildad attributmakare vid Nordiska scenografiskolan i Skellefteå, ett yrke som förenar hantverk, konstnärlig form och problemlösning.

Arbetet omfattar rekvisita, scenmiljöer, kulisser och föremål till teater- och dansföreställningar, tv-produktioner, utställningar och lekplatser. Uppdragen skiljer sig åt, både i uttryck och material.

– Ena dagen ska något se gammalt och slitet ut, nästa dag ska något vara fantasifullt. Det är variationen som gör att jag aldrig tröttnar.

Kreativt yrke

Till exempel skapade hon illusionen av slitet plankgolv, genom att måla på plywood och byggskivor till föreställningen ”Kristina från Duvemåla” på Teater Västernorrland i höstas. 

– Eller till ”Ronja Rövardotter” som spelades utomhus, då jag skulle karva ut stora stenar och skapa mossa till scenografin. En annan gång kan det bara handla om att tillverka 15 höbalar, säger hon.

Efter utbildningen tog yrket henne till Stockholm där hon hade olika anställningar, bland annat på Junibacken.

– Jag trodde då att man måste till en stad om man vill jobba med det här. Det var där jobben fanns och det var rätt plats för mig då. Men när barnen kom förändrades perspektivet. Jag ville att de skulle få växa upp nära naturen, med mindre skolor, och släkt och vänner runt sig, säger hon.

Flyttade hem

När familjen flyttade norrut igen, 2008, var yrkeslivet långt ifrån självklart. Under en period tog Eva-Karin andra arbeten, bland annat inom hemtjänsten och på Polarbröd, samtidigt som hon fortsatte att visa sitt arbete för nya uppdragsgivare.

– Jag fick börja där jag var och bygga därifrån. Jag frilansade och jobbade med annat vid sidan om.

Sakta började uppdragen ta form och 2015 tog hon beslutet att satsa fullt ut på sitt yrke.

Jobb via kontakter

I dag har hon ett brett arbetsfält. Hon arbetar med museer, kommuner och kulturinstitutioner, med allt från utställningsmiljöer och pedagogiska installationer till lekplatser, djurmiljöer och renovering av skyltar och gestaltningar i offentliga rum.

– Det är ofta praktiska uppdrag men med ett tydligt uttryck. Det ska fungera, hålla och säga något samtidigt.

Jobben får hon ofta via tidigare kontakter eller genom rekommendationer.

– Jag har aldrig varit bra på att marknadsföra mig stort, det har mer gått person till person. Någon hör av sig för att de sett något jag gjort.

Gör masker till ”Masked singer”

Ett av de mer uppmärksammade uppdragen är för det populära underhållningsprogrammet ”Masked singer” i TV4. Eva-Karin har varit involverad i flera figurer, bland annat Bläckfisken och Majskolven från säsongen 2025. Det var hennes sjätte och sjunde figur i programmet.

– Det är tack vare min kollega Anna Johansen från Stockholm som jag får arbeta med det här, förklarar Eva-Karin.

Hon berättar att scenografen Pelle Magnestam ritar alla kostymer och sedan kopplas olika team in för att skapa dräkterna. Arbetsprocessen är lång och kräver noggrann planering. 

Testar maskerna

Utifrån skisserna tas prover fram, material testas och lösningar justeras i flera led innan tillverkningen startar på allvar.

– Jag har provat alla masker som jag varit med och tillverkat. Jag har gått omkring i dem, böjt mig åt olika håll för att testa att de fungerar. Vi utgår också från den person som ska bära masken. Om han eller hon till exempel inte klarar att kostymen belastar deras axlar, får vi hitta en lösning. Kanske att den hänger från höfterna istället, säger Eva-Karin.

– Man måste också tänka på att den som bär masken ska kunna se ordentligt, att den inte blir för tung och att den faktiskt går in genom entréöppningen på scenen.

Rötterna i bygden

Även om storstaden har stora jobbmöjligheter är relationen till Mjällom djupt personlig. Här finns familjen, minnena och sammanhangen som format henne. Hennes föräldrar och mor- och farföräldrar har bott i byn.

– Ja, alla tanter och farbröder som jag vuxit upp med och som lärt mig att här hjälps man åt med det som behöver göras. Det är det här jag alltid återkommer till. Det är min plats i livet.

För Eva-Karin handlar det inte om att välja mellan plats och yrke.

– Jag vet vem jag är här. Jag tänkte att det måste finnas behov av attributmakare även här i Ångermanland, och det har gått bra hittills. Jag är stolt över att kunna ha det här udda jobbet i Mjällom. Jag älskar mitt yrke och ser det som ett kall, säger hon.

När hon låser verkstaden för dagen och går hemåt igen knarrar snön under fötterna. Det är samma by, samma vinter – ett liv där arbete och plats får fortsätta växa sida vid sida.