Emma räddade det fallfärdiga huset: ”Man kunde se trädgården genom väggen”

Det sprakar och värmer från brasan i kaminen. På de hemsnickrade knoppbrädorna hänger buketter med glänsande eterneller och torkad renfana, odlade och vildplockade av Emma Qvist Kocian i somras.

Vintersolen skiner in genom glasverandans spröjsade fönster och innanfönstren som Emma tillverkat på egen hand. Samma sak med det såpskurade brädgolvet, de höga golvsocklarna och de penselmålade köksluckorna och pärlsponten – alltsammans är Emmas verk.

Hantverk och hemtrevnad

Som det står broderat med fantasi och flinka fingrar på en loppisduk på väggen i trapphallen,”Rätt man på rätt plats är oftast en Kvinna”. 

Varenda en av de 66 kvadratmeterna under Lövhagas brutna tak är fylld med hantverk och hemtrevnad.

När Emma dessutom bullar upp med hembakt på köksbordet, naturligtvis ett bord hon själv har slagit ihop av vackert nötta gamla plankor, måste frågan ställas: Hur i hela fridens namn hinner hon allt?

– Jag jobbar dubbelt så fort som andra. Det har mina arbetsgivare uppskattat för de har ju inte behövt anställa någon mer, säger Emma.

Energin en tillgång

Hennes okuvliga energi var en särskilt värdefull tillgång när Emma och barnens pappa för sju år sedan bestämde sig för att gå skilda vägar.

– Är man skild och har barn måste man bo på samma ort. Här fanns ingenting att hyra och ingenting att köpa men jag hade sett att det här huset såg öde ut när jag åkte förbi, säger Emma.

Hon knackade på hos grannarna, fick veta vem av dem som ägde det flagnade rucklet och frågade om hon fick köpa det.

– Han svarade att det går inte, det är för dåligt. Då sa jag: ”Du känner inte mig! Ge mig ett pris!”.

Mycket jobb

I april 2019 köpte Emma huset av grannen och snickaren Peter. I dag är han hennes bästa vän och har lärt upp henne i syllbyte och bjälklagsbygge.

– Det var inte bara att måla och tapetsera om man säger så. Man kunde stå i vardagsrummet och se trädgården genom plankväggen, minns Emma.

Dessutom var standarden låg. Det fanns vatten i köket men varken badrum eller avlopp. Den utanpåliggande elen av gammalt datum vågade hon inte använda över huvud taget.

Uselt skick

Till råga på allt hade tidigare hyresgäster kedjerökt, odlat cannabis på kattvindarna och låtit ett gäng katter förorena huset.

Trots dessa omständigheter kunde Emma och barnen flytta in fyra månader efter köpet.

– Efter jobbet hämtade jag dem på förskolan och när de var lagda vid åtta åkte jag hit och jobbade till midnatt. Sen sov jag några timmar, gick upp halv fem och körde till jobbet.

Egentligen hade hon tänkt börja med att bygga ett badrum och sedan flytta in så fort det var klart. Allt annat skulle fixas efter hand. Men så tog hon upp ett titthål i golvet på nedervåningen. Den gamla trossbotten hade murknat och fallit ner.

– Det var bara att plocka bort golvet och börja skotta spån.

Snabb renovering

Ytterväggarna, som var ruttna nedtill, sågades av och ersattes också av nya. Med hjälp av Peter, släkt och vänner, egen händighet och modet att ge sig på nästan vad som helst blev det istället en rekordsnabb helrenovering. 

Eldragning, rörmokeri och våtrumsbygge lejde hon hantverkare till. Visst fanns det en del tuffa stunder under den där sommaren.

– Varenda gång jag rev bort något var det ruttet bakom. Syllen var murken, det hade runnit in vatten både här och där, ena sidan av glasverandan var helt slut. Det tog aldrig slut. Någon gång tänkte jag att det vore lika bra att elda upp huset. Men det var ju så fuktskadat att det nog inte hade tagit sig ändå, säger hon.

Öppnade upp

När flyttlasset gick i augusti fanns nästan allt på plats invändigt: Kök, badrum, två nya eldstäder, barnrum och isolerade golv. Hon hade också öppnat upp mellan det tidigare så trånga köket och glasverandan.

Det Emma föll för när hon första gången klev över tröskeln var att så många originaldetaljer fanns kvar. Huset var inte sönderrenoverat. 

När hon fick veta mer om dess historia tillförde det ytterligare en dimension.

– Den som byggde Lövhaga var en ensamstående mamma, Hildur. Det måste ha varit ovanligt på den tiden. Hon bodde här med sina döttrar Tyra och Astrid. Dessutom tog hon hand om sin brorson Gösta sedan hennes bror dött. Hildur, Tyra och Astrid arbetade alla på syfabriken i Berg, säger Emma och fortsätter:

– De bodde kvar här hela livet. När Astrid gift sig bodde hon, hennes man och lille Bo på övervåningen. Mitt sovrum var kök då. Hildur och Tyra bodde där nere.

Hundra år till

Det ger perspektiv när Emma tycker att familjen är trångbodd i dag. Lea och Ida får till exempel dela rum och med fyra tjejer i huset hade det varit bra med ett badrum till. Att få reda på vilka människor som levde här förr har också gett henne ännu mer känsla för huset.

– Det känns som att cirkeln är sluten. Att det här var meningen. Bakgrundshistorien gör att det känns extra bra att ha räddat huset. Jag har varit i vartenda skrymsle och vrå och vet att allt är i ordning. Nu kan det stå i hundra år till, säger Emma.