Vad hade Karin lagt i morfars bulle?

Bonden Nils Ersson i Leksands socken kände hur krafterna avtog. Det var dags att dra sig tillbaka från gårdsansvaret. 

Med sina barn och barnbarn kom Nils Ersson överens om att testamentera sin egendom till barnen – mot att de tog hand om honom. Fem veckor vardera enligt ett rullande schema blev överenskommelsen.

Detta var ett vanligt sätt för äldre bönder att försäkra sig om vård och omsorg på äldre dar. Men vid rättegången på tinget i Leksand i juni 1696 skulle förfarandet visa sig vara mindre lyckat. Åtminstone för Nils Erssons del. Vissa i hans familj ville nämligen bli av med honom i förtid. 

Gubben, som han kallas i tingsprotokollet, hade gjort sina rundor i familjen i några år. En av hans döttrar hade avlidit före honom så i den familjen blev han omhändertagen av svärsonen Olof Persson och dotterdottern Karin Olofsdotter, 20 år.

Övriga släktingar som stod på femveckorsschemat var Nils andra dotter Marit med familj samt Karins gifta syster och hennes man Johan Olofsson. Och det var när Nils vistades hos dottern Marit som händelsen för rättegången inträffade:

Gubben fick ont i magen

Marit hade varit hemifrån en stund och när hon kom tillbaka fick hon se fadern sitta på stugans tröskel. Han hade spytt och var vimsig och svag. Marit hjälpte honom in i stugan och i säng och när hon klädde av honom på överkroppen såg hon att han var illröd på bröstet precis som i ansiktet.

Nils berättade för dottern Marit att ”Karin gaf mig en besk och stark bulla, som intet war goder”. Och det var efter att han hade ätit upp det beska bakverket som han fick ont i magen och i huvudet och var mycket yr. Gubbens tillstånd blev allt sämre. 

Kanske anade Marit oråd för hon skyndade sig att hämta mjölk som gubben fick dricka. Strax efteråt spydde han återigen. Kräkningarna var svåra och höll på tills magen var helt tom. Sedan sov han hela natten och var mycket sjuk och svag i några dagar därefter. 

Men han överlevde och hans berättelse om den illasmakande bullen kom till länsmans kännedom och dotterdottern Karin ställdes inför rätta.

Vad var det egentligen hon hade matat sin morfar med?

Snusade för mycket

Vid det första förhöret med Karin erkände hon genast att hon hade gett gubben gift men att det skulle ha varit helt av oförstånd och under inflytande av Den Onde. 

Men rätten lät sig inte nöja och pressade Karin tills hon bekände att hon velat bli av med gubben – för att han snusade alltför mycket. Och att det var svårt att skaffa honom det han krävde.

Men hur hade hon fått tag på giftet, det som hon i rätten kallade ”fluugmaat” (troligen arsenik)? Jo, det hade hon bett sin svåger Johan Olofsson köpa i Falun. Därefter hade hon gått hem till sin moster Marits stuga där gubben vistades, bakat en bulle med ”lite flugmat uti” och gett honom att äta medan bullen fortfarande var varm.

När hon försäkrat sig om att gubben ätit upp hela bullen hade hon gått hem till sig. Det som fanns kvar av giftet hade hon kastat bort.

Sanningen kom fram

Nu togs svågern Johan fram till förhör och han berättade att Karin kommit till honom, gett honom lite pengar och bett honom köpa flugmat på apoteket i Falun, vilket han hade gjort utan att fråga vad hon skulle ha giftet till. Sedan visste han inget mer.

Men detta trodde rätten inte på och efter hårdare förhör kom hela sanningen fram:

Karin hade länge pratat med svågern om att hon önskade att gubben skulle dö så att de kunde komma i besittning av arvet. Johan hade först svarat henne att ”läth gubben lefwa så länge Gud will, wij få fuller alltid igen arfwet”. Men Karin lovade Johan tre får om han hjälpte henne att skaffa gift och då gick han med på det.

De hade åkt tillsammans till Falun och Johan hade fått två öre av Karin som han köpte ”flugmat” för hos apotekaren. Giftet hade varit en hård kula, stor som en hasselnöt, berättade Johan under förhöret. Och när man letade igenom Karins tillhörigheter hittade man också rester av ”flugmaten” som hon haft i en skinnpung i sin kista.

Avrättades i Leksand

Giftet visades upp på rättegången och en doktor Johan Fahlström bedömde att den mängd som fanns kvar skulle kunna ta död på 253 personer. Karin kunde dock inte säga vad hon hade tänkt göra med det.

Efter rättegången bestämde sig Nils Ersson för att utesluta Karin, hennes syster och systerns man Johan Olofsson ur sitt testamente. Han ville dock inte att de skulle dö för sitt brott.

Men lagen hade sin gång och Karin och Johan dömdes till döden. Fem månader senare, i november 1696, avrättades de i Leksands socken.