De första utomstående som betraktade den nyfödde frälsaren i krubban var enligt traditionen den åsna som hade burit den havande Maria till Betlehem, en samling idisslande kossor samt gissningsvis några getter. Strax senare anslöt en skock får, anförda av några nyfikna herdar, samt tre kameler som burit var sin välbärgad furste genom öknarna i öster.
Inte oviktigt, kanske.
Ty inom kristendomen har julen alltid även varit djurens högtid. Den stackars grisen som faller för kniven för att bli korv, sylta och revbensspjäll är nämligen undantaget som bekräftar regeln. I övrigt präglas den lutheranske svenskens relation till djurriket av både omsorg och respekt:
Julkärven som sätts ut till hungriga småfåglar. Risgrynsgröten som placeras på farstubron – egentligen avsedd för gårdens tomte men som alla vet snarare lär hamna i magen på en räv eller katt.
Extra näve havre
Speciellt i det gamla bondesamhället var det självklart att även Guds övriga skapelse skulle ha del i firandet. Man gjorde rent i stall och kättar. Lade ren halm på golvet och fler skulor i hinken. Speciellt Brunte fick gärna en extra näve havre, särskilt med tanke på att han nästa gryning skulle selas, förses med bjällror och dra gårdens folk till julottan.
Särskilt forna tiders tomte hade en särskild relation till djuren. På julen tog han extra hand om sina fyrbenta vänner och blev djupt upprörd om gårdens folk slarvat med sina omsorger. Den som misskötte sina kreatur kunde få en osynlig örfil av ”goenissen”, som han ofta kallades. Han varnade djuren för faror, såg till att de fick mat och hjälpte de sjuka och skadade.
Välkänd är Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” där gårdens beskyddare vandrar runt i midvinternatten och tittar till lagårdens invånare:
”Går till stängslet för lamm och får
se hur de sova där inne
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne
Karo i hundboets halm mår gott
vaknar och viftar på svansen smått,
Karo sin tomte känner
de äro goda vänner.”
Djuren kunde tala
Julnatten har alltid varit omgärdad av mystik och trolldom. Dels ansågs djuren kunna tala, dels måste de skyddas mot oknytt och ondska. Dörrar till lagårdar och fähus målades ofta med ett vitt kors och på många håll lästes speciella ramsor över djuren. I Västergötland förekom versen:
”Ät och drick så blir du tjock och feter
som björnen i skogen som inget får.”
I Dalsland skaldade man:
”Ät väl och trivs väl
Det är julekväll i kväll
Trind som ål
Stark som stål
Ät och hör göken i år.”
Till ett av djuren hade man dock en aningen kluven relation. Geten kopplades av tradition samman med djävulen innan han föregick tomten som julklappsutdelare. Från början var han symboliskt fastsurrad runt halsen och leddes runt i koppel av en figur som skulle föreställa helgonet Sankt Nicholas, tomten alltså. Ett annat sätt att tämja geten var att försöka lura i den att det var nyårsnatt, inte julafton.
Men även katten var omgärdad av vidskepelse. Få vet att dagens luciafirande har sin grund i berättelsen om trollkonan Lusse som den 13 december for runt och ställde till ofog, sittande i en vagn dragen av en flock kissemissar. De första lussekatterna, alltså.
Gud gjorde djuren
Kanske har djurens höga ställning inom kristendomen att göra med synen på Gud som alltings upphov. Som det står i skapelseberättelsen: ”Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.”
I Edens lustgård vandrade Adam och Eva sida vid sida med djur som inte fick ätas. Lejon betade sida vid sida med lamm. Även de stora kattdjuren tycks alltså ha varit vegetarianer på den tiden.
Ej att förglömma Jesus själv som gärna pekade på just fåglarna som förebilder för hur vi borde leva våra liv. Hur de varken sådde, spann eller bekymrade sig om morgondagen men ändå bar de finaste fjäderdräkter. Inte en sparv faller till marken utan att Gud vet om det, sade Jesus.
Och det djur vi numera helst samlas kring heter förstås Kalle Anka.
Läs också: Konstnärerna bakom våra älskade tomtar
