”Mors styvmor brukar ta hästen till Blåkulla”

Året var 1674 och bonden Nils Jonsson som bodde i norra Hälsingland på gränsen till Borgsjö socken var mycket bekymrad över sin häst. Den var svag, förlorade kraft och blev allt magrare. 

Nils beklagade sig över hästen hemma i stugan när hans syster från Borgsjö kom på besök med sonen Mårten Eriksson, 9 år.

Plötsligt säger Mårten: 

”Det är inte underligt att hästen är sjuk för mors styvmor Karin i Öhn brukar ta hästen och rida på honom till Blåkulla varje natt. Och så tar hon med sig mig också!” 

Bekände sina Blåkullafärder

Pojkens berättelse väckte stor uppståndelse och man tog genast saken till tingsrätten. Här fick Mårten börja med att berätta varför han plötsligt hade bekänt sina och Karins Blåkulla­färder. 

Jo, det var så att under sommaren hade Mårten gått på vall med några andra barn i Vås. Barnen hade då frågat Mårten om han hade varit i Blåkulla. De menade att de hade sett honom där. 

Men när Mårten nekade hade de bundit fast honom med vidjor och sagt att om han fortsatte neka skulle de driva bort hans djur och lämna honom ensam i skogen. 

Så Mårten bekände. Men då hade barnen skrattat åt honom och erkänt att de själva inte alls hade varit i Blåkulla utan bara velat ”locka ut vettet på honom”.

Tingsrätten frågade nu om Mårten verkligen hade varit i Blåkulla. Ja, det hade han ju, svarade han. ”Förr var det vackert där”, sa Mårten, men nu såg det illa ut: ”Ormen ähr korfwen, klossan kukumusen, kooträcken ähr smöret och hästens piss öhlet.” (Översatt: Korvarna är ormar, kvinnans könsorgan är en groda, smöret är koskit och hästens piss är ölet).

Själv hade han haft horn, påstod han. Han hade även sett andra kvinnor än Karin i Blåkulla, nämligen Ingrid och Ingiäl i Ön. ”Hustro Karin kookar, Ingiäl kärnar och Ingridh baakar.”

Nu hördes också Karin som nekade. Men Mårten försäkrade att hon hade lovat honom både ont och gott för att tiga. Karin å sin sida svarade att det enda hon hade sagt till Mårten var att han skulle passa sig så att andra inte lockade honom att säga mer än han visste. 

Mårten berättade också att när han hade bekänt detta med hästen för sin morbror Nils Jonsson hade Nils först slagit Mårten och sedan lagt het aska på honom för att han skulle låta bli hästen.

Fyraåriga Kristin förhördes

Så frågade rätten Mårten om Karin i Öhn hade tagit fler barn än Mårten. Ja, Anders Perssons barn samt Skreddare Olle och lille Jon hade också varit i Blåkulla, menade Mårten. De båda sistnämnda var för små för att kunna tala. Men Anders Perssons dotter Kristin som var fyra år kallades fram för tingsrätten. Hon påstod dock att hon varken kände eller hade sett denna Karin och aldrig hade varit i Blåkulla. 

Dessutom skulle de här barnen enligt Mårten ha tagits en speciell kväll då de var samlade till ett kalas. Men både barnens föräldrar och andra som var med på kalaset vittnade om att barnen inte alls varit borta utan låg fullt synliga och sov hela kvällen. 

Erkände lögnen

Tingsrätten började nu pressa Mårten och frågade om det verkligen var sant det han berättat?

Nioåringen föll snart för pressen och erkände att han bara hittat på allting men att han blivit tvingad av barnen som nypt honom.

Tingsrätten kom till detta resultat: 

”Man må examinera denne gåssen så mycket han will, håller han aldrig ett tahl uthan stundom säger han dett, stundom dett, hwarföre man ingen wiss tro honom tillsättia kan.” 

Anklagad för läkekonst

Karin i Öhn friades från Mårtens angivelser. Men hon hade tidigare varit anklagad för lövjeri, alltså magi och läkekonst, och det fallet skulle återupptas vid ett senare tillfälle. 

Övriga kvinnor och barn som Mårten angivit gick helt fria. Och eftersom Mårten hade gjort stor förargelse i socknen skulle han skickas tillbaka till sin mor och sluta förvirra folket i Borgsjö.