Nu är den i högsta grad här. Vilken? Jo, ”den vår de svaga kalla höst.”
Kanske känner ni igen diktstrofen som vänder upp och ned på årstiderna. Men vem skrev? Tio sekunders betänketid.
Tick.
Tack.
Tick.
Tack.
Det var Erik Axel Karlfeldt. Men vad menade karln egentligen? Hur skulle man kunna uppleva höst, som obönhörligt går mot mörker och kyla, som något slags vår?
Efter diktens inledande rader pratas dock inte mycket om vårkänslor. Han beskriver mest hur han ”mätt på sötman” tar med sig vårens och sommarens glöd och går i ”vila under fasta bjälkar” när ”jorden räds och darrar”.
Diktaren Karlfeldts sätt att tackla hösten tycks ha varit att söka trygghet i sitt ide när ”frost och nordan” öser på och hålla fast ljuset allt han kan. Hans påstådda vår är som varmvatten sparat i en termos.
Hur gör vi andra? Hur tar vi oss an sommarens övergång till allt kortare dagar och allt mer fallande temperatur?
Vi gör nog på olika sätt, och hösten delar oss nordbor i åtminstone två kategorier. En del gillar hösten och en del inte.
En del kryper in, tänder ljus, läser böcker och stänger av yttervärlden fram tills sädesärlan kommer tillbaka. Lite som Karlfeldt.
Andra välkomnar att kvalmigheten äntligen är över och klafsar ut för att vandra, plocka svamp, jaga och fiska. I kategorin ryms även trädgårdsälskarna som tar stövlar och arbetshandskar på för att rensa ogräs och plantera träd, buskar och blomsterlökar.
Hormonerna knuffar oss dock åt samma håll. Färre timmar dagsljus betyder ökad utsöndring av melatonin, vilket ökar benägenheten att bli trött och sömnig. Skillnader mellan höstälskare och hösthatare bör alltså främst bero på personlighet och intressen.
Förresten anar jag ännu en kategori, den jag själv tillhörde som ung. Förutom innemysarna och uteklafsarna finns snusmumrikarna.
Snusmumriken är en figur i Tove Janssons berättelser om Mumindalen. På hösten lämnar han Mumintrollet och ger sig iväg söderut, okänt vart. Vårens första dag kommer han åter till sin längtande vän, som förgäves tigger om äventyrliga berättelser.
Snusmumrikarna ingår egentligen i en större grupp när jag tänker efter. Vi kan kalla dem smitarna, i brist på ett trevligare ord.
Smitarna, inklusive snusmumrikarna alltså, löser hela höstproblematiken genom att helt enkelt vägra befatta sig med den. De drar iväg.
Många smitare gör det dock i stor stil, till ett hus de äger eller långtidshyr vid någon varm och solig kust.
Undergruppen snusmumrikar är däremot minimalister och packar bara en ryggsäck för att luffa iväg dit näsan pekar. Snusmumrikar var nog vanligare på 1970-talet. Det är en annan värld nu.
Vad tycker du själv om hösten? Tillhör du en kategori du inte trivs i? Det är fritt fram att byta. Personligen har jag gått från snusmumrik via innemysare till uteklafsare. Jag behöver suga i mig det lilla ljus som finns och kan verkligen rekommendera denna höststrategi.
Men att kalla det vår, det går inte.
