”Hundarna har räddat oss i sorgen”

Hampus Roos har sin viloplats på kyrkogården i Voxtorp, några kilometer från hemmet och pojkrummet i Bor, ett par mil från Värnamo.

Även om Hampus är borta finns han kvar. Hans föräldrar Michael och Mari Roos håller hans minne vid liv. Även om de inte kan prata med honom kan de prata om honom. Och det gör de ofta.

Pappa Michael hämtar ett porträttfoto av en glad och ljushårig liten kille som fick namnet Hampus, Michael och Maris gemensamma barn.

– Hampus var bara året när han fick sin diagnos. Han fick aldrig vara frisk, säger han.

Michael berättar om en liten kille med gott självförtroende, full av vilja och åsikter.

– Han var den allra gladaste ungen man kan tänka sig, och han var skärpt.

Opererades 13 gånger

Pappa Michael beskriver en pojke som älskade att stå vid sitt skrivbord och rita och pyssla, men som under sitt korta liv behandlades med cellgifter 90 gånger, opererades 13 gånger och fick antibiotikabehandlingar 38 gånger innan sjukdomen till slut tog hans liv. I hemmet, natten mellan juldagen och annandag jul 2018.

En tavla med ett långt snöre, supersnöret kallat, fyllt med små pärlor, hänger på väggen. Varje liten pärla symboliserar ett ingrepp, ett sjukhusbesök, en provtagning eller något annat som rörde Hampus behandling, vilket gör det hela lite mer begripligt. 

Hampus snöre blev 26 meter långt.

– Det gick så fort på slutet. 

I dag minns föräldrarna mest de fina stunderna de hade tillsammans från tiden när de var en familj på tre personer.

Fick en egen hund

Runt om i huset finns minnen av Hampus, foton hänger på väggarna, flera fotoböcker ligger i bokhyllan. I köket, på arbetsbänken, har Hampus sin egen minnesplats med foton och ett ljus. Vid köksbordet är hans stol kvar, på bordets kortsida. Hans pojkrum är nästan intakt, med böcker och leksaker, men på väggarna hänger också priser från olika hundtävlingar. För hundarna har en stor roll i familjen Roos.

Ett halvår innan Hampus dog fick han en egen hund, lilla Zeke. En chihuahua som skämtsamt kallas Zeke Varg. Zeke yr runt på golvet och gör sig påmind om att han finns. Tycker om att bli klappad som den knähund han är.

Hundar är också det som en gång i tiden förde makarna Mari och Michael samman och som fortfarande gör att de orkar leva och finnas, all sorg till trots. Hundarna fanns före sorgen. Då som en självklar del av livet. Nu lika självklar men på ett än djupare plan.

– Jag är inte säker på att jag skulle vara vid liv om vi inte hade hundarna, säger Mari.

Två hundar till äger paret. Utöver lilla Zeke schäfern Nato samt den belgiska vallhunden Saga.

Golvades för andra gången

Mari sitter intill sin man, på sitt huvud har hon en sjal som täcker hennes hjässa. Håret är borta. Hon är relativt nyopererad efter att också hon drabbats av en hjärntumör. En godartad hjärntumör som dock krävde en stor operation, där en del av skallbenet ersattes av en platta.

För andra gången golvades paret av en hjärntumör. De säger båda att hundarna har räddat dem.

Michael har levt med hund hela sitt vuxna liv. Han har ägnat timmar och dagar åt att träna och utbilda hundar. Både egna och andras.

– Jag har tränat åtskilliga hundar och utbildat hundar som används av polisen och av vaktbolag. Jag är aktiv i schäferklubben i Alvesta och har tränat och utbildat både hundar och hundförare i skydd.

I dag handlar det om långa promenader. Om träning med de egna hundarna och det sociala liv som hundarna och schäferklubben erbjuder. För åren efter Hampus död har varit tunga. Utöver att Mari också drabbades av en hjärntumör har Michael också drabbats av sjukdom.

– Hundarna har verkligen varit vår räddning, säger Michael.

Tömde rummet

Sorgen de drabbats av har de hanterat på olika sätt. Michael ville få det svåra första mötet med andra avklarat så fort som möjligt. Han åkte till apoteket och lämnade tillbaka mediciner, han åkte till affären, han mötte människor och berättade. Och fick på så sätt möta andra människors deltagande.

Hemma tömde han sonens rum på sjukvårdssaker redan dagen efter att Hampus var borta.

– För att få bort sjukhuset från vårt hus.

Medan Mari knappt klarade att lämna huset.

De första åren efter Hampus död besökte Michael sonen Hampus grav varje dag.

– Jag ordade och pysslade om den och såg till att det var fint.

Mari klarade inte av att åka dit.

– Vi har sörjt på så olika sätt. Men hela tiden pratat med varandra. Visat varandra respekt för våra olika sätt att hantera sorgen, säger Michael.

Som botten för deras gemensamma liv har de sina hundar som kräver deras närvaro varje dag. Och ger dem mycket tillbaka.

– Utan hundarna hade vi inte haft något liv.