Det är en kall dag i januari när vi möter Ingrid Hellberg utanför det gula trähuset i centrala Jokkmokk. Om några dagar ska den berömda marknaden äga rum och det verkar som om det som vanligt blir årets kallaste helg.
Flyttade från Bollnäs
Ingrid Hellberg har bott i Jokkmokk i tolv år. Ursprungligen kommer hon från Bollnäs i Hälsingland från en entusiastisk skidåkarfamilj.
– Både min mamma och pappa gillade att åka skidor liksom mina fem bröder. Jag tävlade i längdskidåkning, skidorientering och telemark när jag var yngre.
Läs också: Blåbärssoppa – klassisk skidåkarsoppa!
Svår tennisarmbåge
Men efter det att Ingrid Hellberg hade utbildat sig till biodynamisk trädgårdsmästare och arbetat på en gård där hon bar vattenhinkar hela dagarna fick hon tennisarmbåge. Till sist blev det så illa att hon knappt kunde hålla i en penna.
– Då var det inte att tänka på att jag skulle hålla i ett par stavar och åka skidor. Men ett liv utan skidåkning är inte ett liv för mig.
Ändrade livsstil
När hon fick arbete som fjällbotanisk trädgårdsmästare i fjällträdgården i Jokkmokk flyttade hon upp till Norrbotten och började lite försiktigt att åka skidor igen.
– Jag fick motivation att ändra livsstil i Jokkmokk. Jag byggde upp min skidåkning igen steg för steg och till sist klarade jag att också åka med stavar, säger hon.
Vaken dygnet runt
När världens längsta skidlopp, det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet, skulle starta igen i Jokkmokksfjällen 2016 kunde hon inte låta bli att anmäla sig.
– Då hade jag under flera år varit ute på fjället sommartid och samlat växter till fjällträdgården. Ofta var jag i princip vaken dygnet runt så jag hade vant mig vid att vara ute under lång tid och jag kände att jag hade en bra grundkondition för att våga säga ja till ett spännande skidlopp.
Värre för varje gång
I början av skidsäsongen tog hon normallånga skidturer på ett par mil men i februari och mars när loppet närmade sig började hon öva på att vara ute på skidorna sex timmar i sträck.
– Men jag åkte aldrig 22 mil innan det var dags att åka loppet.
Sedan dess har hon åkt det ytterligare fem gånger.
– Egentligen är det värre för varje gång man åker det för då vet man allt som kan hända, händerna som kan domna bort, snöstormar, trögt före om det blir för varmt.
Skida under månsken
Redan klockan sex på morgonen går starten och Ingrid har ibland hållit på ända till klockan tre på natten.
– Det är en underbar upplevelse att åka under månsken och vara ett med naturen, det är en obeskrivlig känsla av frihet. Jag brukar försöka gå in i mig själv och lämna alla tankar på klocka och tid. Jag accepterar att andra kanske åker snabbare och åker om mig.
Acceptera situationen
Längs banan finns 19 matstationer och Ingrid är noga med att stanna och äta vid varje station och också byta om ibland.
– Det krävs några klädombyten för att man ska undvika att bli kall. Något år har det varit 18 minusgrader under loppet.
Men det kan vara ännu jobbigare om det är för varmt och skidspåret blir mjukt.
– Jag försöker att inte tänka på något väder som det värsta utan i stället acceptera situationen jag befinner mig i. Det har varit otroligt mentalt utvecklande att åka det här loppet. Hade jag inte flyttat upp till Jokkmokk hade jag nog aldrig gjort det.
