Det finns ungefär 100 olika fågelarter som man man se under vintern i Sverige. Här är några av de mindre av dem och vad du ska leta efter om du vill se dem.
Talgoxe – kontrasterna ger karaktär
Talgoxens huvud har färger som gör den lätt att känna igen. Den glänsande svarta hättan sträcker sig från pannan över hjässan och ner till nacken och ger fågeln ett elegant utseende. De stora, vita kindfläckarna lyser tydligt mot det mörka och skapar en stark kontrast som förstärker dess uttryck. Den karakteristiska huvudteckningen gör att talgoxen lätt känns igen även på långt håll. Hanen har dessutom ett betydligt bredare svart streck ned över bröstet än vad honan har, det är en hona på bilden.
Talgoxen har en kraftig näbb som är perfekt anpassad för talgoxens varierade diet, den används både för att knäcka frön och för att fånga små insekter.
Talgoxen har en väldigt tydlig sång, enklast beskriven som ”ti-ta-ti-ta”. Visst hör man den direkt i huvudet?
Blåmes – leta efter det blåa huvudet
Blåmesen är en liten, färgstark fågel med klarblå hjässa och vita kinder som lyser mot det blå. Rygg och vingar är blåaktiga, medan bröstet är mjukt gult, och den har en liten spetsig näbb. De blå och vita vingmarkeringarna skimrar i solljuset när den flyger. Kan misstas för talgoxe, men observera den blå hättan. Honan (bilden) något mattare i färgerna.
Blåmesen är tämligen akrobatisk och ses ofta hängande upp och ned i sin jakt på föda, en riktig gymnast!
Pilfink – varmbrun rygg mönster på kinderna
Pilfinken är en liten och livlig fågel med varmbrun rygg, grått huvud och ett tydligt svartvitt mönster på kinderna. Bröstet är blekt beige, och den korta näbben är perfekt för att knäcka frön. Pilfinken ses ofta i små flockar vid fågelbord eller bland buskar, där den rör sig snabbt och nyfiket.
Förväxlas lätt med gråsparven men är lite mindre än dess väldigt vanliga småfågelkompis.
Grönfink – lyser klart och tydligt
Grönfinken är en kraftigt byggd och kompakt liten fink. Fjäderdräkten domineras av mjuka gröna och gula toner som ger fågeln ett varmt och livfullt utseende. Hanen är särskilt praktfull med sin lätt olivgröna rygg, gulgröna bröst och de klara gula fälten på vingarna . Honan har en mer dämpad färgskala i grågrönt och brunt, men delar samma harmoniska form och teckning.
I rörelse är den smidig men något tung, med en vågig flykt där de gula vingkanterna syns tydligt. Med sitt milda kvitter och sin färgglada fjäderdräkt är grönfinken en välbekant syn i trädgårdar, särskilt när den sitter och putsar sig i solskenet eller tävlar med andra småfåglar om platsen vid fågelmatningen.
Steglits – färgstark fågel
Steglitsen är en liten och färgstark fågel, omkring 12 cm lång, med gult bröst, olivgrön rygg och tydliga svarta och gula vingmarkeringar. Kort, spetsig näbb. Fågeln ses ofta i små, rörliga flockar, särskilt under vinterhalvåret när den samlas för att äta. Under häckningssäsongen bygger den ett litet bo i täta buskar, och den kvittrar med ett mjukt, drillande ljud som gör den lätt att känna igen även på avstånd.
Nötväcka – med unikt rörelsemönster
Nötväckan är en liten, slank fågel med blågrå rygg, vit undersida och ett karakteristiskt svart ögonstreck. Den har en lång, spetsig näbb och en ovanlig vana att klättra nedför trädstammar med huvudet före, ofta medan den letar efter insekter och frön i barksprickor. Nötväckan är nyfiken och rörlig, och ses ofta ensam eller i par vid träd och fågelbord, där den lätt känns igen på sitt livliga sätt och smått unika rörelsemönster.
Den är mindre vanlig norr om Dalälven. Sången är intensiv och genomträngande och låter nästan som visslingar. Nötväckan har dessutom förmågan att minska hålet till fågelboet på egen hand för att skydda mot aggressiva fåglar.
Gråsiska – håll koll på det röda
Gråsiskan är en liten och livlig fink med brun rygg som dessutom är streckad, och ljust beigt bröst med svaga mörka fläckar. Titta efter den röda pannfläcken. Gråsiskan är lätt att känna igen bland andra småfåglar tack vare pannfläcken. Hanen (bilden) har rött på bröstet, vilket ungfåglar och honor inte har.
Grönsiska – mörka streck är kännetecken
Grönsiskan är en liten fink med ljusare grön rygg, gulgrönt bröst och tydliga gula markeringar på vingarna. Den bär mörka streck och har gula vingband, hanen mer färgstark än honan. Med sina mjuka, gröngula toner blir grönsiskan lätt igenkänd bland vinterfåglarna. Hanen har svart hjässa och haklapp, vilket honan (bilden) saknar.
Grönsiskans antal varierar kraftigt eftersom den är en så kallad invasionsfågel och beräknas variera mellan 400 000 och en miljon par årligen.
Gulsparv – räknar till sju
Gulsparven är en liten och kompakt fågel med ljusgul undersida, brunstreckad rygg och tydliga gula fält på vingarna. Med sin mjuka gulgröna ton och diskreta streckning är gulsparven lätt att känna igen bland andra sparvar. På vintern är könen rätt lika. Vår och sommar har hanen mer gult i dräkten.
Gulsparven har en karakteristisk sång då den nästan hörs räkna till sju med stor variation bland fåglarna.
Domherre – det röda bröstet syns lång väg
Domherren är en liten och kraftigt byggd fågel med lysande rött bröst, gråsvart huvud och svart rygg. Hanens färger är särskilt intensiva under vintern, medan honan är mer dämpat brungrå. Den korta, kraftiga näbben används för att skala frön, och domherren lever ganska undanskymt i skogen under häckningstid, men kommer fram på höst och vinter när den letar mat. Hanen (bilden) är röd på bröstet där honan är gråbeige.
Domherren har en lågmäld sång men lockar med en mjuk och melodisk vissling.
Källor: Nrm.se, Fågelvärlden, fågelböcker
Läs också: Tål fåglarna salt och margarin?
