Lina bor ute med sina slädhundar i 100 dagar – lämnar vardagen varje vinter

Hundarna är ivriga och vill iväg. Lina selar ut en efter en och när hon rycker upp snöankaret sätter spannet fart.

Nu väntar äventyret i de norrbottniska skogarna.

– Jag har ju tillbringat mycket tid till fjälls. I fjol upptäckte jag hur fint det är i det norrbottniska skogslandskapet, säger hon.

Lina Hallebratt lever hundförarlivet fullt ut och målet är att vara ute med hundarna i minst hundra dagar i sträck.

 Hon växlar mellan att bo i tält och i de stugor som finns tillgängliga.

– Jag tar det som det kommer, säger hon.

Ibland möter hon människor som erbjuder henne husrum. När Land träffar henne så har hon de senaste två nätterna sovit över hos Johnny Engman i byn Krokträsk, åtta mil från Luleå. Den 77-årige friluftsentusiasten mötte Lina året innan, när han hjälpte till vid en guidning nära polcirkeln.

– Vilken tjej! Tänk att hon ror det här i land. Det är ju så kul att få bli bekant med sådana här människor. Allt hon får uppleva när hon är ute. Hon sätter verkligen värde på vintern och livet till skogs, säger han. 

Innan de skiljs åt ger hon Johnny en stor kram och tackar för gästvänligheten.

– Johnny är en snäll och mycket gästvänlig och hjälpsam person som jag är glad att jag har fått lära känna, berättar hon.

Ny led genom fyra kommuner

Den här vintern åker hon en helt ny led som går längs med gränsälven från Haparanda och upp genom Tornedalen. Som en skämtsam flirt med bilvägen E4 har den nya och 74 mil långa vinterleden fått namnet T4 eftersom den går genom fyra tornedalska kommuner.

– Jag har ju färdats längs hela fjällkedjan tolv gånger. Från starten i Grövelsjön och så hela vägen upp till Treriksröset. Men Vintersverige består ju av så mycket mer än fjällen och det glöms lätt bort. Så det var nyfikenheten att få se någonting annat som fick mig att åka hit, säger hon.

Nu kommer hon på sin färd att passera byar som Kieksiäisvaara, Aareavaara, Kitkiöjärvi, Muodoslompolo och Muonionalusta. Ortsnamn där man inte får ha för bråttom om man ska hänga med i stavningen.

– Men jag har inte bråttom när jag är ute, säger hon.

Varje dag bestämmer hon hur långt hon ska åka. Känner hon för att stanna längre på en plats så gör hon också det. När hon hör andra som är ute talas det ofta om hur fort som man till exempel har färdats vissa sträckor. Ett resonemang som känns främmande för henne själv.

– Det är så konstigt, jag menar folk tar ledigt för att vara ute. Men de stressar och ska hitta genvägar hela tiden, jag förstår inte det där. Att man inte bara kan njuta medan man är ute. Man måste hela tiden tro att man behöver göra det så fort som möjligt. Är inte det konstigt med mänskligheten. Som att man gillar tanken på att vara ute mer än man faktiskt gillar att vara ute. 

Och naturen bjuder hela tiden på nya upplevelser.

– Jag sov nyligen i ett öppet vindskydd. Där låg jag och alla hundarna och varje gång som jag vaknade till kunde jag kolla på trädtopparna och månskenet. Det var så vackert, säger hon.

Möter så många fina människor

Resandet ger samtidigt så mycket mer än bara möten med djur och natur.

– Man möter så många hjälpsamma människor som nästan slår knut på sig för kunna hjälpa till. Det svåra är ju att jag kan inte riktigt kan ge tillbaka till de här personerna. Men jag försöker att hjälpa andra som reser genom att till exempel öppna upp mitt eget hem, säger hon. 

Innan hon började köra den nya leden i Tornedalen inledde hon med att åka Malmens väg, en annan vinterled som går från Gällivare och vidare ner mot Bottenvikens kust.

– Jag tänkte börja i Kiruna men där var det under 40 minusgrader varje natt. Jag fick skjuts ner till Gällivare. Efter Malmens väg finns stugor med kamin och det behövs när det är så kallt, säger hon. I vissa stugor fanns det däremot inte någon ved.

– Jag har ju såg och yxa med mig och hittade en tall som ramlat där jag kunde hämta lite att elda med. Men det brann inte så bra så det var tre minusgrader som varmast den natten. Och detta trots att jag ställde väckarklockan en gång varje timme för att fylla på med mer ved, säger hon.

Fick torr ved av Johnny

Nästa dag dök Johnny Engman upp som en räddande ängel.

– Han hade torr ved med sig som jag eldade med, så den natten var det 25 grader i kojan. Han kom också med vad han kallar nattklubbar. Det är större vedträn som brinner längre. Jag tycker att hans namn nattklubb är helt underbart. Bästa tänkbara nattklubben, säger hon och garvar.

En annan sak som hon upplever som befriande är att man längs den här och liknande färder möter människor på ett enkelt sätt: 

– Det spelar ingen roll hur gammal eller ung man är. Eller vad man jobbar med. Utan vi är ute på samma villkor. Man samspelar på ett annat sätt och där ytligheter saknar betydelse.

Samtidigt har hon också mycket natur runt sig hemma i Jämtland. Där har det däremot varit en viss brist på snö i perioder vilket har fått henne att för andra året i rad vända blickarna norrut.

– Nu kommer jag att vara ute så länge som det bara går. Här uppe kan det vara fint ända fram till och med april månad. Nu är jag inne i en vacker men kall period. Men det blir ljusare dag för dag och varje tid har sin charm och tjusning, säger hon.

– För att jag älskar det här livet. Aldrig känner jag mig så levande som när jag är ute i storslagen natur.