Första gången jag såg ett hav av lupiner slutade andningen fungera. Tusentals spiror i blått, vitt och rosa. Ett fantastiskt fyrverkeri som dessutom växte på en äng på vår lilla gård.
Jag, rika människa, kunde när som helst lägga mig i ett marknära norrsken av blommor.
Och när jag såg några kvistar gullris vifta väcktes nyfikenheten. Denna kanadensiska trädgårdsrymling färgar garn gult – militärgrönt om man slänger i något rostigt. Tricket är bara att hitta tillräckligt mycket för att fylla färgargrytan.
Sen landade verkligheten. Vi skaffade får. Lupiner i maten kunde göra fåren sjuka, akut eller på sikt.
Dålig aptit, andnöd, kramper, andningsförlamning, leverskador. Jag mumlade skrämt listan på symtomen. Samtidigt kliade det mellan skulderbladen. Hämndens ängel vecklade ut sina svavelgula vingar.
Det lupinslit som följde är präglat av motstridiga känslor. Tidigt om somrarna slog vi ner lupiner som laddat för blom. Ett svisch med lien vart tionde steg och knopparna föll.
När höet slagits var det dags igen. En gick före och slog, efter gick den andre och plockade. Skottkärra efter skottkärra fylldes och kördes bort.
Till och med slagna till marken var lupinerna ursinnigt vackra och det gjorde ont i hjärtat. Samtidigt var det helt i sin ordning att sträcka en segerviss näve i luften när de äntligen var borta.
I diket var det ännu svårare. Lupinerna växte på båda sidor av dikesfåran och jag gick upp och ner. Hämndens ängel fick ont i knäna och varje näve med bortryckta lupinblommor såg ut som köpesblommor man får i present. Man kan gråta en skvätt och inte bara för att knäna värker.
Flera känslor på samma gång är inte skönt, det stökar i magen. Många munhuggs idag över om invasiva växter är bra eller dåliga, ska vårdas eller förgöras. Samtidigt inser jag att det är så det måste vara. De är bra och dåliga på samma gång.
Möjligtvis är det folk som inte kan bete sig, vi tvångsflyttar växter dit de inte hör hemma och ställer till problem. Jag menar, en vresros är ett taggigt gudsris på en skånsk strand men en välsignelse i en fjällnära trädgård.
Lupinjakten handlar om att lösa ett problem och efter några år av lupinjakt vet vi hur det görs, även ruggigheter blir rutin. Hämndens ängel slänger avslappnat med kaftanen.
När höet hässjas följer idag nästan inga lupiner med och den kvävefixerande växtens övergödning av marken har sinat.
Så kommer till sist belöningen. Mitt på ängen blommar vita orkidéer, fläcknycklar.
Samtidigt ser jag något gult i ögonvrån. De små gula vippor vi sett tidigare är inte ensamma längre. Gullriset som varit ovanligt finns plötsligt i övermått. Här är det inga problem att fylla en färgargryta med gult.
På var sida om landsvägen rullar gullriset fram. Fint bete förvandlas till en gul massa ingen häst vill äta.
Gullriset närmar sig och, min själ, tror jag inte att det börjar klia mellan skulderbladen.
