Josefin är en av de bästa fiskarna i Sverige

Det är ett magiskt fint väder när Josefin Andersson och hennes far Per Andersson ger sig ut på havsisen. Närmast land är det lite halkigt men sedan bjuder Ursviken utanför Skellefteå på bästa tänkbara förutsättningar. 

– Nu återstår det att se om fisket håller samma klass, säger hon när hon vandrar över den hårda isytan.

22-åriga Josefin Andersson har trots sin ringa ålder radat upp framgångar i sportfisketävlingar i hela Sverige. Eller vad sägs om nio SM-guld där hon vann hela tre guld i det senaste mästerskapet?

– Jag fastnade för pimpelfiske väldigt tidigt. Jag har alltid fått följa med både mamma och pappa som båda gillar att fiska, berättar hon samtidigt som vi promenerar ut på Ursvikens is. 

Efter drygt en kilometers vandring borras dagens första hål. Solen värmer skönt och ett tiotal andra fiskare har också sökt sig till havsviken som ligger drygt en mil från stadskärnan i Skellefteå.

– Men i går var det inte så bra här enligt några kamrater. Men vi var i Piteå i stället och där var det helt galet bra, berättar Per Andersson. 

Blir som ett gift

Då var det inte abborren som var på hugget utan de fick i stället braxen och id där flera exemplar vägde över ett kilo. 

– Direkt man släppte ner så högg det. Jag fick verkligen jobba för att få upp en braxen på två kilo eftersom hålet var för litet. Men till sist gick det, berättar han. 

Josefin tycker om olika former av fiske men pimpelfisket ligger henne ändå varmast om hjärtat. 

– Det blir ju lite som ett gift. Och är fisket bra vill man bara ut igen och igen. Då är det nästan plågsamt att behöva vara inne, säger hon. 

Hon visar några bilder när hon var tre eller fyra år gammal. Redan då satt hon på isen med pimpelspö i handen. 

– Det här är min uppväxt, säger hon och ler. 

När hon var med i sin första pimpeltävling som sjuåring fick fiskeintresset ytterligare en knuff framåt.

– Jag vann en tävling i Lillkågeträsk. Det var ju så otroligt kul. Det betydde mycket för mig och det här intresset, säger hon. 

”Det är ett monster”

Men fiskeintresset hade kunnat ta slut på en fjällresa när pappa Per hade satt ut krokar för att fånga lake. Då var Josefin bara fem år. 

– Pappa sa att det var en stor fisk och jag tänkte att det skulle komma upp en jätteröding. Jag hade aldrig sett en lake tidigare. Han skrek bara att ”det är ett monster” och så drog han i stället upp en slemmig jättefisk ur hålet. Den var enorm. Jag har än i dag aldrig sett en så stor lake. Den bara kom och krälade längs isen och jag blev ju livrädd, säger hon. 

Både hon och hennes pappa skrattar vid minnet. 

– Men jag skrek och sprang och gömde mig bakom skotern och satt och grinade där, säger hon. Men jag kom ju över det rätt snabbt. Mamma och pappa tröstade mig ju också. Efter det har vi skrattat åt det många gånger. 

Något år senare var familjen på en fjälltur där de fiskade i Laisälven. 

Pappa Per berättar: 

– Jag gjorde i ordning och slängde i grejerna. Sedan fick hon ett rejält hugg och sa ”pappa det är en fisk, den är stor”. Och jag såg ju hur den drog i hennes spö. Sedan fick hon upp en harr på ett kilo. Efter det fick hon ytterligare två harrar på cirka ett kilo. Och vi andra fick nästan ingenting. 

Harrarna hade Josefin sedan i en hink med vatten. 

– Efter tre fina fiskar hade hon fiskat färdigt tyckte hon. Sedan satt hon och pimplade i hinken i stället, säger pappa Per och skrattar. 

Tog SM-guld som 12-åring

I dag har Josefin visat sig vara en fiskare som slår de flesta andra på fingrarna. Hon tog sin första SM-medalj som 12-åring och i dag har hon hela nio SM-guld och sex SM-silver. På svenska mästerskapen 2024 tog hon under sitt första år som senior tre guld av tre möjliga. Storslam med andra ord. 

– Och så lyckades mamma vinna guld i sin klass också. Det var sjukt häftigt. Det är något som ingen har lyckats med att göra tidigare heller så det är härligt att vara först på den bollen, säger hon. 

Samtidigt som hon berättar krokar hon av ytterligare en abborre. Efter en trög inledning har fisken äntligen börjat nappa. Men den är mest av den mindre modellen. 

– Det kan ju vara så här. Men det är hela tiden en utmaning att locka fisken till hugg. Det här tröttnar jag aldrig på, säger Josefin. 

Har 10 olika spön i ryggsäcken

I sin fiskeryggsäck (skrylla) som hon också sitter på när hon fiskar finns tio olika spön. Den här vackra dagen håller hon sig till en vackert glänsande pirk med tre krokar och maggot som agn. Under vintersäsongen är hon ute på isen i stort sett varje helg. Eftersom båda hennes föräldrar fiskar har pimplingen blivit något som alla i familjen samlas kring. 

– Under vintern är vi i väg nästan varje helg. Det är superroligt att vi har det här och kan göra det tillsammans. 

– Att få komma ut sådana här dagar, det finns inget bättre. Sedan är det ju en väldigt social fiskeform där det också finns tid att umgås och prata. Genom fisket har jag lärt känna många. Jag vill säga att det är en väldigt fin gemenskap där man ofta också hjälper varandra, säger hon.

– Oh, ja. Man tror kanske inte det men det är det verkligen. 

– Allt. Det är tekniken. Vad tycker fiskarna om och vad tycker de inte om? Och att hitta fisken. Var går fisken och var går den inte? Vilken fart man ska ha på grejerna. Lära sig om de tycker om stora pirkar eller små pirkar. Vilken storlek på kroken som man ska ha. Vilken typ av bete hugger de på? Vad ska man agna med? Det är en hel vetenskap och det finns så många utmaningar. 

– Ja, det gör det. Jag har ännu inte vunnit något nordiskt mästerskap. Jag har fyra NM-silver men ännu inget guld. Det finns en stark pimpelkultur i Finland och väldigt många duktiga fiskare där. Men jag hoppas att jag ska lyckas med målet att ta det där guldet som jag saknar och längtar efter.