Slöa helgförmiddagar skulle kunna vara riktigt behagliga. En andra frukost. En oläst dagstidning. Skidor på teve. Men där finns en liten störning, en svagt surrande inre röst som aldrig tystnar helt.
Visst vore det sympatiskt om den tipsade om glass i frysen som frukostefterrätt? Eller erbjöd att jag gott kan titta även på fotbollen efter skidorna? Eller påstod att eftermiddagen faktiskt också är ett slags förmiddag och att det inte är bråttom med någonting?
Men så säger inte rösten. Verkligen inte. Den frågar varför jag inte är ute och rör på mig.
Det händer att jag har bra och giltiga svar. Som att jag joggade en halvtimme i morse eller att jag åkte milspåret igår eller att jag är förkyld med dokumenterad feber.
Det händer också att jag har dåliga svar av typen ”simhallen förrförra veckan”, ”promenad häromdagen” och ”tror att det killar lite i halsen”.
Sånt tjafs biter inte på rösten. Den dräper mig:
”Okej med skidskytte i OS, men detta är junior-SM i backhoppning. Och fotboll ska vara minst VM-kval, inte engelska andradivisionen.”
Annars tillåter inte rösten mina timmar i soffan. Att det skulle killa lite i halsen kommenteras inte ens.
Detta är ett mönster. Mitt träningsmotstånd är monumentalt. Jag kan hemfalla åt vilka försök till undanflykter som helst för att slippa.
Andra vittnar om träningens njutning. De får en stund för sig själva. De rensar tankarna. De känner blodet rusa och lungorna pumpa.
Jag tror inte att de bara hittar på. Rationellt sett förstår jag och vill gärna dela dessa upplevelser.
Men tröskeln är som en skärseld. Förberedelserna inför ett pass sker i ett tillstånd av tunnelseende och illamående. Som i trance rotar jag fram de kläder och eventuella prylar som behövs.
Jag tror knappt att jag gör det. Ändå gör jag det, minst två gånger i veckan och med minst 45 minuters så hård ansträngning att dusch är nödvändigt.
Absolut finns belöningar, men vanligen väldigt långt bort i tid och rum. För visst är det en skön känsla att kroppen faktiskt går med på att kava på skidor uppför en fjällsluttning eller spela pingis INTENSIVT i över en timme.
Men avståndet är stort mellan insats och belöning. För slöhögen i soffan är fjällskidåkning och bordtennis irrelevant och närmast overkligt.
Men där finns effektivare medel mot denna lättsinnighet. När moroten inte lockar tillräckligt kommer piskan fram, och den viner allt mer för varje år.
Den surrande rösten, den är bara hånfull. Piskan är ångest på riktigt. Den hotar med bestraffning, med förfall.
För 50 år sedan fanns ingen piska. Kroppen bara ångade på utan krav på nyttig mat, nattlig sömn och morgongymnastik.
Idag strejkar kroppen på flera fronter. Knän, höfter, armbågar, axlar, ländrygg…ja, någon kanske känner igen sig.
Jag böjer mig för piskan. Den tar mig faktiskt uppför fjällsidan och genom hårda femsetare. Och det är ju det jag vill. Trots allt.
Läs också: Bara jag får behålla mitt knäckebröd!
