Värmdö, senhöst-25
Hej på er!
Här börjar det bli kväll. Allt mörkare på himlen, men ändå vackert. Det var länge sedan jag skrev, mycket länge sedan. Jag minns faktiskt inte när jag senast skrev ett gammaldags brev med kuvert och frimärke och allt.
Det var annorlunda förr, märkte jag härom veckan.
Vi flyttar och bland all bråte som rotas fram ur lådor och vrår dök det upp två dammiga kartonger med snören om. De visade sig vara fulla med såna riktiga brev! Allt är mer än 35 år gammalt och kartongerna måste oöppnade hängt med i flera flyttar, sparade till ett senare tillfälle. Nu var tillfället här.
Redan att bläddra var en skönhetsupplevelse. Där fanns vanliga vita Sverigekuvert, tunna ljusblå flygpostkuvert med rödblått streckade kanter samt konstfullt hemgjorda kuvert i olika färger och storlekar.
Trots flyttstress gick denna port i tiden inte att hasta förbi. Åtminstone något måste läsas.
Vykort från semestrar sorterades bort, det var breven som lockade. Alla bar mitt namn, i olika handstilar. Där fanns det slängigt högerlutande, det rundat vänsterlutande samt de stadigt upprätta versalerna.
Många brev var långa med två–tre tätt skrivna sidor, ofta med inledningen ”tack för ditt brev”. Att läsa ett enda tog styvt tio minuter. Att skriva måste ha tagit minst en timme.
Men vi gav oss tid förr. Satt i lugn och ro med papper och penna och började i någon ände, vädret kanske eller hälsan, och så fick texten vindla fram lite som den ville. Plötsligt stod där på pappret sånt vi knappt visste att vi tänkte på. Det fick stå. Någon radera-knapp fanns inte.
Nu läste jag återigen om dig som flyttade för att plugga. Det var ensamt först, men kändes bättre när du gick med i en idrottsförening. Fast det var lite tomt ändå. Du ville träffa nån.
Jag läste om dig som sökte jobb efter jobb och till slut fick ett på en bilfirma. Du var lättad och skulle äntligen kunna börja spara för att åka till Afrika.
Och jag läste om dig som låg på sjukhus. Du var eländigt och långvarigt drabbad, men tyckte om böckerna de hade. I ett senare brev var du frisk och utskriven, och ivrig att få flytta hemifrån.
I breven hörde jag åter era röster, såg era ansikten, gester, glada ögon och sorgsna ögon. Över decenniers avstånd smög jag intill er, kom nära och blev glad.
Men inte alltid glad. En brevrad smet som en blixt rakt in i hjärtats rötter:
”Varför gick du ifrån mig?”
En annan rad, från en annan avsändare, ilade samma väg och brände lika hårt:
”Vi ska inte träffas mer.”
Jag hade både lämnat och blivit lämnad. Dessa brev kunde mycket väl ha blivit sönderslitna och slängda. Rent av uppbrända. Men allt skulle tydligen sparas och nu rös jag av deras kraft.
Åtskilliga uppsprättade kuvert återstår, men rotandet får sluta för idag. Sinnet måste få vila. Utanför fönstret har mörkret lagt sig och snart gör jag detsamma.
Sköt om er allihop och tänk på att skriva mer brev!
(Det ska jag göra).
Läs också: Därför måste vi sitta vid lägereldar
