Jag har intervjuat långt över hundra författare, tack vare det roliga arbetet med Månadens Landbok. Snokandet i detta mystiska yrke var ett privilegium.
”Hur vet du vad du ska skriva om” och ”hur gör du för att få ihop så mycket text”. Det frågade jag alltid.
Allt fler verkar intressera sig för dessa frågor. Enligt ett SVT-reportage har mängden utgivna handböcker i kreativt skrivande nästan fördubblats de senaste 15 åren, och platserna på skrivarkurser har ökat i nästan samma takt.
Dessutom rapporterar Kungliga biblioteket att antalet utgivna skönlitterära böcker steg från 5 573 år 2014 till 6 447 år 2024. Författarlivet har dragningskraft.
Märkligt nog har själva läsandet minskat, visar en SCB-undersökning. Visserligen ökar lyssnandet på ljudböcker, men summa summarum verkar bokkonsumtionen minska (om jag navigerat rätt i röran av undersökningar som hittas på nätet).
Det tycks alltså coolare att skriva en bok än att läsa en. Men så har det inte alltid varit.
Förr var läsandet det mest prestigefyllda, enligt SVT-reportaget. Belästa medborgare hade högt anseende.
Nu har i stället skrivandet den högre statusen, bland annat för att i dagens samhälle skattas det ”produktiva” skrivandet högre än det ”passiva” läsandet.
Drivkrafterna till att skriva har också förändrats med tiden.
Reportagets forskare berättade generellt om 1980-talet och många författares vilja att förändra samhället, om 1990-talets mer lättsamma inställning att skriva för att det är kul och slutligen om navelskådandet på 2000-talet där författaren själv och dennes karriär blivit viktigast.
Men oavsett syftet, hur sjutton går arbetet till? Det ville jag veta i intervjuerna.
Svaren visade att författare ofta inte vet vad de ska skriva om, i alla fall inte helt och hållet. Bara någon enstaka hade en färdig historia i huvudet att ”bara” skriva ner.
Många utgick från något begränsat. Det kunde vara en sidokaraktär från en tidigare bok, ett i smyg avlyssnat samtal eller en bild ur livet som fastnat i huvudet. Någon hade visserligen ett spikat slut, men hela vägen dit behövde fyllas på.
Svaren på hur de fått ihop alla sina tusentals ord var dock överraskande likartade.
De skriver och skriver. De väntar inte på inspiration, utan nöter sig igenom arbetsdagen hur det än känns.
Flera berättade att bara de hamrade på, så kunde deras påhittade personer så småningom få liv och göra saker som skribenten själv inte var beredd på. Det var bara att ”följa med” och rapportera vad som hände.
De trögstartade har tricks för att få igång flödet. Fredrik Backman (”En man som heter Ove”, med flera) sa till sig själv på morgonen att ”i dag Fredrik ska du skriva riktigt dåligt”. Kraven sänktes och text blev till.
Sven Olof Karlsson (”Porslinsfasaderna”, med flera) beskrev skrivarbetet med en handfast bild. Han ”skottar” ihop en stor hög av text, utan att bekymra sig om kvaliteten. Av högen kan sedan en historia formas.
Där har vi det! Vi skrivsugna vaskar fram någon liten intressant grej ur livet. Person, minnesbild, händelse. Det finns massor.
Sedan är det bara att skotta på.
Läs också: Dags att börja skriva riktiga brev igen
