Jag ligger på mage i snön med huvudet på sned och glor in under min gamla Volvo. Det droppar olja.
Det händer att folk undrar varför jag har en så gammal bil och just idag undrar jag samma sak. Jublet efter att jag bytt den trasiga kupéfläkten har knappt ekat ut under handskfacket innan det är dags för nästa elände.
Min bil blir veteran nästa år och den gör så gott den kan. Jag är ingen mekare men gör så gott jag kan jag med.
Byter packning i oljelocket. Jaaa! Nu slutar det läcka. Och neeej! Nu droppar det olja ur fördelardosan i stället.
Jag googlar mig fnoskig och får till slut råd från en grupp på Facebook som samlar folk som trots allt också gillar Volvo 850. Jag inser att det är dags för tanten att ge upp. Vevhusventilationen kan vara igensatt och den ser ut som en bläckfisk med slangar åt alla håll. Det är inget man fixar i snålblåsten på en parkering. Dags att åka till verkstan.
Så sitter jag i soffan och eftersvär medan fötterna tinar när systersonen skickar en bild på en gemensam vän.
Det är Gråsten, en Saab 96 från 1964, som min pappa en gång körde och som jag fick ta över. Nu har systersonen tagit hand om de rostiga resterna och hoppas kunna väcka den till liv.
Gråsten gick som ett atomur i 30 minus men hostade och fräste om sommaren. Nu står den just i 30 minus ute i snön och systersonen tar tillfället i akt att angripa motorn med en antik fotogenvärmare, vedträ att ställa på de tjärvande kolvarna och en rejäl slägga att banka med.
Jag tittar närsynt på bilderna och åker blixtsnabbt tidsmaskin till när jag fick hjälpa pappa med bilen i slutet av 1970-talet. Den där fördelardosan man fick knäppa loss och torka ur när den vägrade tända, luftburken högst upp som ser ut som en kastrull och varför i hela världen satt kylaren alldeles under vindrutan?
Bilderna får doften av oljeblandat att dyka upp i näsminnet. Jag hör ett grusigt klonk. Pappa slängde irriterat skiftnyckeln i backen när den släppt så att han skrapat knogarna blodiga på bilens inälvor.
Mina fingrar minns det förtvivlade kletandet när urtrampningslagret gått isär och de där små pinnarna skulle smetas på plats igen. Mina händer var minst så jag fick försöka.
Pappa hann aldrig träffa sina barnbarn men jag vet att han skulle ha älskat att vara med nu om han kunde.
Jag ringer systersonen.
– Din morfar blåste till och med såpbubblor med bilen, när kylaren läckte. För att se om lödningen var bra nog satte han såpvatten på den och höll för så att han kunde blåsa in i kylaren. Lödflopp men roliga bubblor.
Huven ligger i snön intill och Gråsten står med gapet vidöppet. Där inne i bråten finns allas våra fingeravtryck. Pappas händer, mina händer och nu ett barnbarns händer nuddar varandra bland tändkablarna.
Om inte annat är det ett bra skäl till att ta hand om en riktigt gammal bil.
