Jag har några kvar i finskåpet. Av de raka, vita hemstöpta ljusen från den sista gången vi stöpte ljus under mormors översyn. Det finns inga andra ljus som dessa. Jag har sparat dem till de finaste stunderna för att inte slösa bort tillfällena.
Under min uppväxt brukade vi stöpa ljus hemma hos tant Kerstin. Det hörde senhöstens mörker till att fylla på förråden inför advent. Det var tant Kerstin, mormor, mamma, min syster och jag. Det var en väloljad organisation av köksstolar med brädor där brädbitar för ljusvekarna hängde i prydliga rader. Fyra vekar per bräda med frystejp som höll dem på plats. Totalt blev det åtta ljus per bräda med muttrar som tyngd för att de skulle hålla sig raka. Känslan av att rispa sig med nålen när veken skulle fläkas upp och knytas med en mutter för största möjliga rakhet. Förmaningen till morfar eller någon annan att inte öppna köksdörren för att drag skulle göra ljusen krokiga.
Den höga, cylinderformade kastrullen med kokande vatten, ljusmassa och gamla ljusstumpar som vi blev noggrant förmanade att inte springa omkull. Processen att gå fram och niga framför kastrullen medan vekarna sänktes ner och upp för att sedan hängas upp och svalna. Ljusen som växte sig allt rundare och tjockare. 27 omgångar doppningar, cirka. Samt vi barns egna försök att göra mer eller mindre fantasifulla egna skapelser.
Allt gick enligt en väl inövad gång, och resultatet blev runt 400 perfekta stearinljus och ett antal ståtliga grenljus. Ett dramatiskt inslag var papperet för att skydda köksgolvet från stearindroppar. Svart och tåligt rullades det ut varje år. Det var kvar från krigsåren när mormor och hennes familj tvingades täcka fönstrena för att undvika tänkbara bombhot från stridsflygplan. Jag föreställde mig gården inte långt från gränsen till Blekinge i dunklet. Det kröp en kall kår längs ryggraden när jag tänkte på vad det verkliga syftet med det svarta, grova pappret varit. Samtidigt kändes det alltid så långt borta från det varma, ljusa köket där inga fönster behövde gömmas. Kriget var långt borta, något som hörde historien till. Inte längre. Inte här, inte nu. Ljusstöpningen gav tillfälle att prata om det som det inte alltid talades om.
I år dammades traditionen av. Nu är det min mamma som håller i ljusstöpningen, och mina barn som förmanas att inte välta den höga, cylinderformade kastrullen. Kriget känns tyvärr inte längre alls lika långt borta, med ryska drönare som utmanar luftutrymmet vid danska gränsen. Då känns det än viktigare att samlas över generationerna och skapa något tillsammans. Nya barndomsminnen och gammalt hantverkskunnande.
Jag tänker på mormor som såg till att julens magi flödade som ingen annan. Det krävde sina mängder ljus, det gjorde det. Jag tror att hon är nöjd över att grytan hålls kokande.
Precis som alltid avslutade vi årets ljusstöpning med att dricka kaffe och tända det första ljuset. I andakt. Nu är min stearinljuslåda återigen fylld.
Kanske kan jag slösa lite mer på de högtidliga stunderna.
Läs också: Lär av historien – bygg beredskapslager nu
