Senaste tiden har Svenskt lantbruks största utmaning lyfts i tidningar och sociala media. Eftersom mjölkproduktionen har det tuffast nu är den i fokus. För min del är det uppenbart enkelt att konstatera att Svensk animalieproduktions kräftgång är synonymt med en massa självpåtagna kostnader som inte belönas av konsumenterna fullt ut. ”Betesgång” som lagkrav och GMO-fritt foder som mejerikrav är exempel på sådana. Det största oket är kanske Astrid Lindgrens 80-årspresent, den svenska detaljstyrda djurskyddslagen. Den kom till i ett läge när Svenskt lantbruk var tryggt inbakat av rejäla gränsskydd och konsumenterna befriade från valmöjligheter av billigare mat.
Sedan kom EU-inträdet. Lantbrukets organisationer – inkl LRF – tillsammans med övriga bondesverige och det samlade politiska etablissemanget var övertygade om Svenska livsmedels friska förträfflighet och därigenom liksom Volvos bilar, skulle bana väg för Svenska bönder ut till kvalitetsmedvetna Europeiska konsumenter. Missbedömningen låg i att undervärdera den matnationalism som finns överallt. Ett fatalt misstag har det visat sig. Inte heller Svenska konsumenter kunde motstå frestelsen av billigare importerade matvaror.
PROs undersökning slår varje år rekord till nivåer som i dag gör att Svenskens mat aldrig utgjort så liten del av inkomsten. Vi har dock paradoxalt ökat vår köttkonsumtion till ohälsosamma nivåer. I princip hela ökningen sker på importerat kött. Dessutom är hälften av osten importerad och mycket av de förädlade mjölkprodukterna. Svenska konsumenter tilläts gå med i EU redan 1995, medan svenska bönder 2015 fortfarande inte tillåts konkurrera med bättre villkor. Det är som att skicka Tre kronor på hockey-EM med ena handen bakbunden.
Läs också: ”Svensk kött- och mjölkproduktion smart för både människa och miljö”
Till de politiskt och branschpåtagna kostnadernas försvar rusar experter ut, som med sin månadslön en bit över medelinkomst inte de senaste åren behövt tveka på valet av de dyrare Svenska produkterna. ”Nu vänder det, vi får inte röra de svenska mervärdena, för då har konsumenten inget argument att köpa svenskt, är budskapet”. Jag har aldrig hört någon som på pizzerian förfasas över att skinkan kommer från en gris som fått foder från GMO-förädlat utsäde, eller att någon förfärat på restaurang eller i frysdisken upprörs över att nötköttet kommer från en kossa som inte tvingats ut i regnet en sommardag.
Jag ser och gläds åt en allt större del konsumenter som i allt högre utsträckning av konsumtionen är beredd att köpa Svensk mat och som intresserar sig för matens ursprung. Men det är fortfarande bara i en del av vår matkonsumtion. Visst, svenskt gris- och nötkött har lyckats hålla uppe priset, något har hänt, och vi kan i dag ta betalt för delar av det svenska mervärdena. Svensk gris eller nöt är dock ingen framgångssaga. En halvering av svensk gris- och nötköttsproduktion på 10 år talar sitt tydliga språk. Emedan experter och tjänstemän i lantbrukets omgivning håller emot med argumentet att ”snart vänder det, i Europa sker att arbete för att harmonisera till Svensk nivå”, ja, då förblöder lantbrukarna som inte har månadslön som betalas av någon annan.
Läs också: Namninsamling ska hjälpa mjölkbönderna
Det är dags nu. Sverige får aldrig ge upp sina kärnvärden med friska djur som växer bra, låg antibiotikaanvändning, knorrar kvar, icke näbbtrimmade höns och kycklingar och en salmonellakontroll som är unik i världen samt mycket utrymme för naturligt beteende. Det finns dock mycket finjusteringar kvar att göra när det gäller att plocka bort de politiska och branschpåtagna kostnader som konsumenten faktiskt inte i den anonyma volymen mat är beredda att betala för. Detta utan att djurvälfärden försämras. Djurvälfärd kommer från glada och stolta bönder som kan fortsätta investera i djurvälfärd drivet av lönsamhet, inte från otidsenliga regler som bara betalar sig i vissa produktsegment. Politikens roll är att göra om djurskyddslagen så den blir målstyrd och inte detaljstyrd. Dessutom kan man inte kalla matproduktion för miljöfarlig verksamhet. Det är ingen bra utgångspunkt för att utveckla och öka något!
Konkurrenskraftsutredningen har kommit till många korrekta slutsatser och förslag på åtgärder. Största hindret för att genomföra dessa och därmed svenskt volymlantbruks största fiender är alla de ”experter”, som lever på svenskt lantbruk utan att vara i närheten av bondens vardag, miljöorganisationer som i välmening lever i en glasbubbla där mervärden ska rädda svenskt lantbruk och svaga politiker som hellre ser på vid utflaggningen än att våga agera!
Peter Borring, Regionordförande LRF Östergötland
