Adopterade Cecilia, granne med Jimmie Åkesson: ”Varför är det sämre att vara svart än vit?”

Jag ska hem till Jimmie Åkesson. Nej, inte till honom. Men nästan. Bara några hus därifrån. Där bor Cecilia Pålsson. Hon ringde och berättade om sina tvillingar Axel och Linnéa. Om Axel som är autistisk. Om hur hon som förälder till ett autistiskt barn möts av fördomar. Om rädslan för att han ska mötas av fördomar längre fram i livet.

Jag frågade var hon bor.
– I Sölvesborg, svarade Cecilia. Vet du var det ligger?
– Ja, sa jag. Ja, inte exakt, men jag vet att det ligger i Skåne.
– Fast det gör det inte, det ligger i Blekinge, sa Cecilia och skrattade.

Så fortsatte hon:
– Jag bor några hus från Jimmie Åkesson. Och till saken hör att jag är svart. Vad tänkte du på när jag sa att jag bor i Sölvesborg?
– Jag tänkte på Jimmie, sa jag.

Utan att lägga till att det jag också tänkte var Sölvesborg som en stad fylld av främlingsfientliga. Jag hade lika gärna kunnat tänka att det är en stad där invandrargängen jagar svenskar. Bilden av Sölvesborg är antingen eller.
Vi bestämde att vi skulle ses för att prata om fördomar. Fördomar finns precis överallt. Alla har dem. Jag har dem. Cecilia har dem.

Adopterad från Indien

Cecilia adopterades från Indien som fem månader gammal. Själv är jag född i Göteborg. Pappa kommer från Turkiet. Morfar växte upp i den skånska myllan. I familjealbumet han lämnade efter sig har han klistrat in en bild på Adolf Hitler. Ett minne från semestern i Berlin 1936, dit han hade rest för att se de olympiska spelen.
Där bland bilderna på mormor och barnen: Adolf Hitler.

När vi ses tre hus från Jimmie Åkesson är Cecilia extra upprörd. Sonen Axel var tvungen att byta gymnastikgrupp på grund av sin autism. Men när de kom till den nya gruppen i går blev de visade till fel grupp. En grupp för ”vanliga” barn. Axel är inte ”vanlig”, han ser bara ut som vilken unge som helst. Men han klarar inte när det inte blir som det är planerat. Nu blev han så orolig att han inte kunde andas ordentligt. Det är så det blir för honom.

– Det finns fördomar mot det som syns och fördomar mot det som inte syns, konstaterar Cecilia.
– Axel har ju sitt sätt. Han kan lägga sig på golvet i mataffären och skrika. Han svarar inte på tilltal när andra pratar med honom och då får jag och min man Markus höra att vi borde ta hand om våra ungar, säger Cecilia.

Driver eget företag

Hon har lagt om hela sitt liv för att skydda Axel. När han som liten blev så sjuk att han måste tas till sjukhus med ambulans blev Cecilias arbetsgivare arg för att hon måste gå från jobbet, sonen var ju ändå omhändertagen. Småbarnsföräldrar var inte mycket värda där.

Sedan dess driver Cecilia företaget Ax & Lin hemifrån. Hon säljer ekologiska hudvårdsprodukter till över 200 butiker i landet. Och hon brinner för det hon gör. Men hon har en baktanke också – att Axel ska kunna jobba hos henne när han är vuxen. Hon ska skydda honom. Hon vet inte hur kan kommer att bli bemött där ute då. Men hon vet hur det är nu.

Och så är det ju det här med hudfärgen. Och att bo i en del av landet som har kommit att bli så förknippad med främlingsfientlighet.

– Ärligt kan jag säga att jag var glad när jag födde Axel och Linnéa för att de i alla fall är vita. Fast de är ju ändå mörkare än sina kamrater. Men varför känner vi så? Varför är det sämre att vara svart än vit? undrar Cecilia.

Hon växte upp i Knislinge på 1980-talet. Hon minns inte att hon funderade så där jättemycket på sin hudfärg då. Det var inget tvivel om att hon var svensk. Det var snarare mamma och pappa som stack ut.

– De var ju sådana där som höll på att odla en massa i trädgården och det blev ett himla liv när mamma skulle anlägga en kompost för grannarna var rädda för ohyra. Sedan tog de alltid emot sommarbarn och barn från Up with people. De var annorlunda mot andra föräldrar, tyckte jag då, säger Cecilia.

Hudfärgen påverkar mer i dag

Men någonting har hänt sedan dess, det känner vi båda två.
Jag kan själv inte minnas att jag någon gång som barn eller ungdom kände något behov av att vara övertydlig med att jag kunde prata svenska. Jag blir varse det på väg till Cecilia. Jag står på Pressbyrån i Malmö. När killen framför mig ska handla artikulerar kvinnan i kassan extra tydligt. Och högt. D-e-t b-l-i-r t-r-e-t-t-i-o-s-j-u k-r-o-n-o-r!

”Tack så mycket, det blir jättebra, ha en fin dag!” svarar den svarte killen till kassörskan. Det hugger till i min mage. Så där gör jag också ibland. Blir lite extra trevlig när någon verkar tro att jag inte riktigt fattar. Liksom för att visa att jag minsann kan svenska. Efteråt skäms jag. Det är ju så larvigt. Och vad vill jag med det? Distansera mig från andra invandrare? Andra som inte har svenskan som modersmål?

– När jag ska ut och demonstrera varor i butiker kan jag ibland tänka ”men hur ska de reagera när jag kommer och är svart? Vi har bara pratat i telefon, de vet ju inte att jag är svart”. Så funderade jag aldrig förr, säger Cecilia.
Hon konstaterar samtidigt att hon mycket oftare nu än förr får frågor om hur det är där hon kommer från. Vad de brukar äta där.

– Vad ska jag svara då? Eh … köttbullar och potatis? Jag har ju aldrig bott i Indien. Förr frågade ingen om Indien och jag såg mig som svensk. Nu får jag mer och mer frågor om Indien.
I samma takt blir hon mindre och mindre svensk.

Jag berättar om när jag fick den klassiska frågan ”Var kommer du ifrån” av en kille på en bar. Han såg själv ut att komma från Latinamerika. Jag visste ju vad han ville höra. Något om ett land som inte var Sverige. Jag svarade ”Jag kommer från Göteborg!” Otroligt provocerande svar, skulle det visa sig. Man har sina förutfattade meningar om hur det är. Och de är svåra att rubba.

Trodde piercad var vegetarian

Cecilia berättar om när hon var på fest och det kom in en kille som såg lite speciell ut. Han hade massor av tatueringar, piercingar och håret på ända.

– När han sa hej sa jag ”Är du vegetarian?” i stället. Det bara flög ur mig. Och han svarade: ”Frågar du det för att jag har tatueringar och är piercad?”

Jag frågade för att jag hade hört att han sagt att han var hungrig och jag hade en macka i kylskåpet som han kunde få. Men när jag tänkte efter så hade det normala förstås varit att säga ”Hej, gillar du rostbiff? I så fall kan du ta min macka i kylen”, men nu hade jag fördomar om hans utseende och utgick från att han skulle vara vegetarian.

Cecilia berättar hur hon intervjuade Sverigedemokraternas förre ordförande när hon höll på med sin magisterexamen i historia. Han tyckte att Cecilia skulle deporteras. Hon skulle automatiskt känna sig hemma i Indien när hon kom dit.

Karl XII var för invandring

Vi skrattar lite åt att så många främlingsfientliga hyllar Karl den tolfte som sin kung, han som ville införliva en himla massa utlänningar i Sverige.

– Det är ju det här som gör mig orolig för barnen. Hur ska det bli att växa upp med de strömningar som är nu? säger Cecilia och pekar bortåt bland husen.
Hon som var stolt över att vara svensk är det inte lika självklart längre. Och hon skäms en smula när hon säger att hon bor i Sölvesborg.

– Det är så synd, det är ju egentligen en fantastisk stad, säger hon.
Den är ju inte antingen eller, förstås.

Säljer ekologisk hudvård

Namn: Cecilia Pålsson.
Ålder: 38 år.
Gör: Egenföretagare, driver Ax & Lin som säljer ekologisk hudvård.
Familj: Maken Markus Rantanen, 30 år, och barnen Axel och Linnéa, 4 år.
Bor: Sölvesborg.
Intressen: Mat, träning och hälsa. Jag är också otroligt “hooked on” kriminialromaner. Min favorit författare är Dennis Lehane.
Drömmer om: Min största dröm är att jag ska lyckas få mitt företag Ax & Lin att bli stabilt och växa så att Axel (och Linnea om hon vill) ska ha en trygg plats i livet. Ax & Lin står för mina tvillingar Axel och Linnéa.